Högst individuellt så klart. MEN! Hur länge pågår denna trots?!
Vissa (få) dagar är harmoniska. Andra (de flesta) är en hopplösa! Skrik, gråt, slåss (mot mig), kastar saker. Bygger lego och kastar i golvet sekunden senare. Osv osv.
Hur lönge ska det vara så här?!
Med vänlig hälsning,
Trött och ledsen mamma
Åh, känner med dig. Att vara förälder är i högsta grad jobbigt under dessa perioder. Hur länge det pågår har du svaret på själv.
Vet att du inte frågade om just detta men för mig hjälpte det att stå ut genom
* andas och påminna mig om att han utvecklas, varje utbrott ett steg närmare
* kanske äta en extra liten frukt eller knäckebrödsbit (hehe sonen fick mitt känslighet för blodsocker :))
* vara nära, kunna förutse och hjälpa till att sätta ord på sonens utbrott
* förbereda och stötta om jag ser återkommande utbrott (när diplom rasar som korthus var det trösta och en undersökning av hållfasthet)
* markera när vissa typer av utbrott inte är ok men inte göras det jättestort.
* framför allt: sitta på knä på någon långt avstånd ifrån utbrottet och visa att famnen finns när han är redo att ladda energi. Han lugnade sig. Ofta när han kröp upp i famnen ett slag.
Ja du, ingen lätt. Sonen gick igenom en fas när lillebror kom och var några veckor. Inte helt kul men vi lyckades. Känner med dig. Se till att samla dina krafter om du har någon som delar ansvaret hemma. Ta hand om dig så du orkat ta han om och hjälpa sonen. Lycka till
Min började trotsa när han var ca 2.5 år och blir 3 år om en vecka och jag ser tyvärr inget ljus i tunneln än så tyvärr håller det nog på ett tag...
Beväpna dig med tålamod. Välj strider! Ta bara de absolut viktigaste striderna - och det skall vara när det är farliga saker som kan hända. Ta tid på dig - ha aldrig någonsin bråttom. Ju mer bråttom du har, desto mer trots. Låt ungen kunna själv, ta dig tid. Dra ner på ambitionerna. Ungefär som en hund - man lär inte en hund några nya grejer i slyngelåldern (8-12 månader). Man gör det gamla vanliga och jobbar med den uppfostran hunden redan kan.
Hur utvecklat är hans språk?
Jag minns att jag tyckte att det var hemskt just runt 2-års åldern för att de ville så mycket, kände så mycket och hade inte språket att kunna berätta vad det var som var fel vilket ledde till illvrål och att mammas tålamod (som normalt är väldigt stort) försvann i atomer. När väl språket lossnade och de kunde sätta ord på sina känslor och sin vilja så blev det mycket bättre (på just illvrålsfronten).
Om han till viss del har orden för att berätta vad han vill så är det bara att stoppa i de mentala öronpropparna och lugnt och tydligt förklara att "Mamma hör inte vad du säger när du håller på så där, om du vill något så måste du prata med mamma och inte bara skrika".
Låter åter igen som min son. De gånger det låste sig som du beskriver och ha bara skrek och inte visste varför var det bara att erbjuda famnen och vänta ut. Sen prata om det när det lugnat sig. Ibland behövdes lite mat innan det gick. Känner så väl igen. Sonen nästan dansade runt som om han ville komma ur sin egna kropp. Det måste verkligen vara jobbigt för barnen skälva också. Det tar nog mycket energi att vara så arg.
Förresten så skulle jag svara på förra svaret. Det är nog jobbigt för dem att få syskon även om utbrotten inte riktar sig mot syskon. Går han något på förskolan? Sonen har varit hemma mycket under de första 3 månaderna nu och det har varit bra upplever jag. Men samtidigt har det varit bra med några korta dagar på förskolan också så han fått längta lite.
Skönt för dig att du kan se de bra dagarna också :)
Tack hörrni!
Svarar er båda här.
Vi håller just på att flytta till hus. Vad skönt det ska bli att bara kunna släppa ut barnen i trädgården!!
Rutiner? Just nu inga. Han går 15 h på förskolan. De dagarna är mkt bättre. Men är just nu sjuk på köpet så allt magnifieras här.
Tog ändå på oss och begav oss ut till parken. Helt öde. Han gungade lite. Åkte lite rutschkana. Men sen blev det för kallt. O han ville inte riktigt göra något så vi tog en kort promenad ist med vagnen som han till slut somnade i. Efter massa skrik om att vilja gå till barnen (förskolan).
Just nu ser dagarna ut; vakna, mysa lite i soffan/sängen (men myset är ju inte direkt mys dessa dagar), frukost (som han nuförtiden vägrar äta vissa dagar), sen lek antingen hemma eller ute (men kunde absolut varit ute mer!! Svårt dock med en liten till som bara ligger i vagn när det är så kallt). Vissa dagar har jag möjlighet att leka med honom o då går det böttre men är lillasyskonet inte nöjd vissa förmiddagar då går tiden åt att amma/mata där och då blir storebror less och bara vandrar. Svårt att sysselsätta sig själv mer än någon minut i taget. Inte ens paddan lockar lika mkt längre.
Sen lunch och sova 1,5h. Vakna. Mellis. Och samma som fm. Ibland lite pyssel. Det gillar han. Återigen dock behöver han och VILL han ha mig klistrad hos sig. Försvinner jag 2 min så ligger allt på golvet osv. Ingen direkt struktur egentligen på dagarna.
Vid 16-17 kommer pappa o försöker leka med honom. Bra vissa dagar sämre andra dagar.
Middag därefter. Mys med bok och saga (det gillar han. Sagor!) sen lite macka innan sova o vi är alltid med honom en av oss till han somnar. Berättar sagor och kliar ryggen som han gillar.
Dag slut :-/.
Tar till mig ALLA tips för att härbärgera dagar som denna och gårdagens. Jag känner mig totalt slut. Gårdagen slutade i tårar för min del och startade med tårar. Känner mig totalt misslyckad och hemsk som känner att hag inte orkar med när det är för mkt utav denna extrema trots och missnöjdhet
Detta gäller dagar då han inte går på fsk så klart. Vilket är ofta nu med alla virus :-/
Det låter tufft för er. Men tänk så här, han är i en känslig period, han har precis fått ett syskon, du och pappan har precis fått ett till barn, ni håller på att flytta, det är vinter och svårare med utomhusaktiviteter och dessutom en massa sjukdomar i farten. Det är klart att det är en kämpig tid! Det kanske blir lättare till våren/sommaren, när allt börjar falla på plats? Det kommer att bli bättre och enklare.
Annars har jag nog inte så mycket bra tips. I min familj tycker jag att alla mår bättre om vi ser till att vara ute och hitta på nåt kul en stund varje dag. Samt involvera barnet i vardagsuppgifter, även om det tar längre tid. Mitt älskar att skölja disk, vara med och byta lakan och sortera tvätt, lägga ner ingridienser i grytan etc. Och jag öser på med beröm....Sen, ta den hjälp du kan. Om ni går till parken kanske det finns nån kompis som kan möta upp en stund och busa med stora eller hålla koll på lilla. Eller så kanske ni kan gå och hälsa på hos någon annan, så får ni både en utflykt och ett par extra händer :) Ja, det är sånt vi brukar göra men alla är ju olika och har olika situationer. Hoppas att det går bra för dig!
För det första: Du är INTE en dålig mamma!
Har du möjlighet till avlastning med honom? Det är ju dessutom en stor omställning för er alla med att få en bebis också vilket gör att rutiner etc ställs på ända. Någon som kanske kan ta med honom till öppna förskolan (eftersom du är väldigt knuten till lillebror så länge du ammar) så han får röja av sig (eftersom du säger att han är bättre de dagar han är på förskolan).
Att han dessutom trivs på förskolan och vill vara där och inte "får" just för att han har småsyskon. Det är så ofantligt mycket som hänt på kort tid för honom i en tid när det händer väldigt mycket i kroppen och knoppen. Att sen inte kunna vara ute pga kylan gör det ju inte enklare.
Snart blir det bättre med alla infektioner, det blir varmare och enklare att kunna vara ute, ni får stadigare rutiner.