pyssel skrev 2018-03-14 19:06:31 följande:
Har sett för många av dessa påbörjade vänskaper som blir något annat. Tycker bara att ha sådan vänskap med en dåligt mående ungdom är knepigt. Jag har svårt att förstå en vuxen medelålders som inte känner omsorgen och ansvaret för att slå i backen. Jag hade blivit bedrövad om en 40-årig kvinna hade blivit ihop med min son i övre tonåren. Bedrövad och dessutom fullständigt galen på tanten. Att det inte alls är säkert att min åsikt hade gjort någon skillnad är jag medveten om.
Vi träffades genom musiken och det var där vänskapen började. Vi är båda hårdrockare i grunden, men med väldigt bred musiksmak i övrigt och ett brinnande intresse för just det. Timmar och åter timmar av snack utvecklades till vänskap. Nu är jag väl kanske inte som de flesta i min ålder, utan har inte förändrats så värst mycket sen tonåren om man bortser från mognad. Samma klädstil, samma musiksmak, samma värderingar i det mesta och går min egen väg. Jag har själv varit kritisk till andra i min omgivning som varit i liknande situationer, men där det snarare handlat om det som de flesta kallar gubbsjuka. Sånt gillar jag inte och befattar mig hellre inte med. Men...så bubblade det känslor upp, utan att något mer än vänskap pågått, vilket jag stod emot och inte ville kännas vid till en början. En dag så snackade vi genom det och nu är vi här. Jag är överlycklig att vi gjorde det, att vi stått upp genom Stormen som följde och vi nått dit vi är. Ser du något fel i detta, med de förhållanden jag nyss angett? Det går ju inte att bara döma på ålder, sjuka människor med fel uppsåt finns i alla åldrar.
Förstår vad du säger, har en son på 18 sen tidigare, och jag har ju fått respektera hans val i mångt och mycket, fastän jag inte gillat det.
