Kommer hennes vilja alltid trumfa vår?

När försvinner rätten att bestämma själv?

Min farmor är 87 år gammal, sitter i rullstol och kan i princip inte göra något själv.

Hemtjänsten kommer två gånger per dag, en vid lunchtid och en på kvällen och däremellan kan hon varken fixa mat eller gå på toa, utan sitter bara låst framför tvn.

Hela familjen har försökt få henne att flytta till boende i över tio år, men hon vägrar på grund av massa fördomar som inte finns någon sanning i.

Hon bor en brant trappa upp utan hiss och har bara varit utomhus en gång på flera år.

Hon är klar i huvudet, men i övrigt kan hon inte göra något själv.

Vi vill så gärna få henne till ett boende då hela hennes livskvalité skulle förändras enormt, men hon vägrar som sagt.

Vad krävs för att hon inte ska ha sista ordet? Eller är det bara att acceptera att vi inte kan göra något trots att hon inte förstår sitt eget bästa?

Min mamma har jobbat på olika äldreboenden hela mitt liv, alla har varit jättebra.

Hon gör inte rätt som säger nej, för det hon har just nu är inget liv. Behöver hon gå på toa tar det oftast 1-2 timmar innan de kommer och hon har som sagt inte varit utanför sin lilla lägenhet på flera år. Hon kommer inte ens ut på balkongen för att dörren är för smal. Hon kan inte ta sig runt på egen hand öht.

Hon kan inte få det mycket värre än hon har det.

Pappa gör så gott han kan, men han har problem med kroppen han också så det blir svårare och svårare.

Hemtjänsten gör allt vad gäller hygien och dyl.

Kan du inte kolla upp möjligheten att hon får provbo på ett ställe under en eller två veckor och i så fall erbjuda henne det. Är hon inte nöjd får hon flytta hem igen.

Hoppas att din mamma skriver avvikelser på allt som inte är som det ska. Det är viktigt för att det ska kunna bli någon förändring.

Det du skriver stämmer inte. Däremot finns det både bra och mindre bra äldreboenden. Men det är inte sant att alla är likadana eller att alla skulle vara dåliga.

Vad baserar du det påståendet på?

Jag frågar för att jag undrar.

Min erfarenhet är att avvikelser tas på allvar och är en viktig del av en verksamhets kvalitetsarbete. Min erfarenhet är även att personal ofta struntar i att skriva avvikelser med hänvisning till att de inte hinner eller att ingen ändå bryr sig. Problemet med det är att man då som personal inte sköter sitt arbete eller gör något konkret för att få till stånd en förändring. Personal inom äldreomsorgen är skyldiga att både skriva avvikelser och rapportera missförhållanden. Att så många väljer att inte göra det gör att det inte heller blir någon förändring. Om fler petsonal lade mindre tid på att prata om hur dåligt det är och istället aktivt arbetade för förändring skulle det inte se ut som det gör på en del boenden.

Sorry TS, för kapning av din tråd. Men det finns så många antaganden som inte är sanna och jag kan inte bara läsa dem utan att säga något.

Om det ligger någon sanning i det du skriver, hoppas jag att någon har lyft detta till den kommun som ansvarar för uppföljningen av boendet?