Inlägg från: Anonym (2 missfall) |Visa alla inlägg
  • Anonym (2 missfall)

    Bli gravid efter missfall följas åt

    Lestina skrev 2018-09-17 08:05:38 följande:

    Då har man börjat blöda igen... 3e missfallet i år.. vet inte om jag orkar mer.. hade en sån bra känsla denna gången och luften gick fullständigt ur mig..


    Åh så hemskt, kan tänka mig att det känns omöjligt just nu. :( Har du fått blödningen bekräftad som missfall? Har du haft missfall en vid ungefär samma veckor?

    Jag har själv haft 2 missfall i rad och är rädd för att det kommer bli ett tredje när jag väl blir gravid igen.
  • Anonym (2 missfall)
    Lestina skrev 2018-09-17 09:32:12 följande:

    Jag har inte fått det bekräftat men tänker att det inte kan vara nåt annat. Ja, alla har varit i samma vecka.


    Om det är liknande som dina andra missfall kan jag tänka mig att det är svårt att se det som något annat än missfall.

    Jättetråkigt verkligen, du har väl rätt till missfallsutredning nu. Så då kanske de hittar vad som ställer till det. Annars verkar den där Aten-tråden här på fl innehålla mycket information.

    Jag vet inte hur jag själv skulle klara av ett tredje. Känner att jag inte klarar av jobbet längre. Sitter bara och tänker och läser om missfall hela dagarna istället för att jobba med mina arbetsuppgifter..
  • Anonym (2 missfall)
    Lestina skrev 2018-09-17 10:23:08 följande:

    Jag tänker att jag ska kontakta läkaren och se om jag kan få en tid för utredning.

    Jag förstår vad du menar, det är svårt att koncentrera sig på annat. Börjar tänka att det kanske inte är meningen att det ska bli nåt.. många negativa och jobbiga tankar.

    Är du gravid nu?


    Kan tänka mig att tankarna går åt det håller. Det måste vara riktigt jobbigt. Men att det inte skulle vara meningen att det ska bli något barn alls kan bara inte stämma. Det kan som sagt vara något med kroppen som ställer till det, speciellt när du verkar få missfall i samma veckor. Det är nog först efter du blivit utredd och provat allt i från kosttillskott, hormoner och blodförtunnande som det går avgöra ifall det var meningen eller inte. Men det är jobbigt med alla gravidhormoner och tankar som går fram och tillbaka.

    Vi har inväntat en mens. Så har ägglossning nu i veckan. Men gruvar mig för att inte bli gravid och att det kommer ta ett år innan vi lyckas igen. Och gruvar mig även för att lyckas bli gravid för då finns ju risken för ännu ett missfall. Märkte efter ett tag att jag tog missfall 2 hårdare än vad jag först trodde att jag gjorde. Så snart kommer väl chefen och undrar varför jag inte levererar det jag ska göra. Skulle ha sjukskrivt mig istället.

    Jag provar med tillskott av magnesium, zink, omega 3, folsyra och b-vitamin just nu. Om jag får ett till missfall blir det en utredning för mig med.
  • Anonym (2 missfall)
    eaalin skrev 2018-09-17 11:35:43 följande:

    Åh fina ni som kämpar! Hoppar in här i tråden!

    Jag är med er, fick missfall på vårt första försök nu i augusti i v.5 och jag var helt förstörd för jag längtar ju så. Man blir så rädd att man inte kan bli gravid och man får så många tankar.

    Blödde i 5 dagar under missfallet och tror jag hade ägglossning för 2 veckor sedan och hoppas innerligt att ingen mens kommer nu... Är så rädd... Man letar symtom men vågar inte hoppas och tro på något. Vågar inte vara positiv.... Tänker att mensen kommer komma... Men vill inte ...


    Tråkigt att höra om ditt missfall. Hoppas du blir gravid nu och att den stannar kvar. När har du tänkt göra ett graviditetstest? :)
  • Anonym (2 missfall)
    moroten91 skrev 2018-09-18 17:45:49 följande:

    Hoppar in här för inte fått några svar på min tråd...Hoppas det är ok.

    Jag har under det senaste året fått två MA som upptäckts först vid ultraljud. Därför lyckats tigga till mig extra ultraljud nu när jag är gravid igen för att se att fostret lever. I vecka 9+2 såg allt fint ut. Vecka 12+4 blev jag så glad för fostret hade vuxit så mycket och rörde sig så fint. Allt såg bra ut, hjärtat lät bra MEN så hade det en nackspalt på typ 9(!)mm. Vet inte vad jag ska ta mig till. Tagit moderkaksprov som var normalt, ingen kromosomförändring. Men läkaren menade att nackspalten även kan betyda hjärtfel. Känns fel att abortera ett foster innan jag vet att det inte kommer klara sig. Men samtidigt vill jag inte hinna fästa mig vid det för mycket för att sedan bli tvungen till en sen abort:(

    Vad hade ni gjort?


    Oj vilken jobbig situation.. Måste vara hemskt att inte veta vad den breda nackspalten beror på. Kan det bero på andra saker än hjärtfel? Och om det är hjärtfel, kan de göra något åt det senare om barnet föds? Finns det en chans att inget är fel även med bred nackspalt?

    Jag vet inte hur jag skulle ha gjort i din sits. Men jag själv skulle troligen redan vara fäst vid barnet i magen och alltid undra vad som skulle eller inte skulle ha hänt ifall jag tog bort det. Svårt beslut att ta, hur går dina tankar om det just nu?
  • Anonym (2 missfall)
    moroten91 skrev 2018-09-18 20:19:25 följande:

    Det är verkligdn jobbigt och har tagit bort glädjen med grviditeten, men kan inte släppa hoppet:( Hjärtfel går ofta att operera och är det vanligate om jag förstått rätt. Kan även vara andra organ som det är fel på och finns även en liten sannolikhet för att det inte är några fel alls. Svårt att veta innan man kan undersöka ordentligt med ul. Är i vecka 14 nu så måste vänta några veckor för att kunna undersöka mer. Tack för ditt svar!


    Kan tänka mig att det tar bort glädjen.. :( Kommer läkarna kunna veta om det är ett hjärtfel eller liknande i ett senare ultraljud alltså?

    Ifall du gör abort nu innan du vet mer, kan det ju visa sig att det inte var något fel på barnet. Eller att det gick att operera. Hur skulle du känna inför det?
  • Anonym (2 missfall)

    Jag fick missfall i vecka 6, vi hade hunnit sväva på moln några dagar mellan positivt graviditetstest till att det började komma brunt blod som sedan övergick till rött. Redan dagen efter blödningarna startade visade testen negativt igen. Jag kände mig redo att bli gravid direkt. På något sätt ville jag väl skaka av mig missfallet "det är ju så vanligt med tidiga missfall" och jag ville ha revansch!

    Blev gravid direkt utan att hinna få mens. Något som vi inte trodde skulle hände eftersom det hade dröjt över ett år innan vi fick plus vid graviditeten som blev missfall i vecka 6.

    När vi passerade vecka 6 med den nya graviditeten började vi slappna av lite, och hoppas. Men ändå inte bli allt för glada. Jag hade små symptom i början men sen nästan inget. I vecka 9 började bruna blödningar, de gick sedan över till rött denna gång också. Inte mer än mensvärk så hoppades på något vis ändå att det inte var någon fara. Vågade inte fara på ultraljud då jag inte ville se ett pickande hjärta ifall den ändå inte kunde stanna. Så vi väntade.. efter 1,5 veckas blödningar gled hinnsäcken med den lilla kvar i ut från mig. Villen chock det blev ändå..

    En del av mig ångrar att jag inte gjorde ett ultraljud ändå, då kanske jag hade fått någon ledtråd till varför vi fått 2 missfall. För nu har jag verkligen ingen aning.

    Trodde inte jag skulle ta missfall så hårt innan jag var med om mitt andra. Och jag verkar inte kunna släppa det helt enkelt. Vi har väntat in en mens denna gång så jag inte kände mig redo direkt efter. Har ägglossning nu i helgen men vi har besök av släkt, så tror inte vi kommer få tillfälle att försöka göra ny bebis, vilket gör mig ledsen. Vill så gärna få ett syskon till 2 åringen här hemma.

    Jag är så rädd för att få ett tredje missfall då jag väl blir gravid igen. Jag har som ingen att prata med heller då vi inte berättat om våra missfall. De få jag berättade för bor dessutom i en annan stad.

    Jag hoppas verkligen att ni här i tråden blir gravida igen och får behålla graviditeten. Det är så tråkigt att läsa om era MF och MA.

  • Anonym (2 missfall)
    eaalin skrev 2018-09-22 10:13:36 följande:

    Fina du känner så med dig och det gör ont i mig men jag vet att det kommer bli er tur snart, likaså min och min sambos.

    Jag fick min mens igår. Jag var beredd på det men kändes som en kniv i hjärtat igen precis som missfallet. Känns som jag aldrig kommer få bli gravid, få bli mamma.

    Jag är med så rädd. Men man får tänka att det händer många och att det är vår tur snart. Men ja vet knappt om jag tror på det, jag vågar inte tro och hoppas. Ja vet, detta är "bara" vårt andra försök och de kan ta tid men man blir ju orolig att de är något som är fel....


    Kanske det blir ett barn för oss tillslut. Jag är ändå glad att jag har vår spralliga 2-åring här hemma. Tog 2,5 år innan vi blev gravid den gången, men var inte alls så rädd för missfall då. Nu när jag vet hur jobbigt det är både fysiskt och psykiskt så är rädslan så jobbig.

    Tråkigt att du fick mens.

    Det är ju det som är så jobbigt med missfall, att smärtan fortsätter efteråt. Varje mens är som plågeri när man önskar barn så mycket.

    Klart ni får vara oroliga hur många eller få försök ni har bakom er. Men det är nog som du säger att tillslut blir det er tur med. I vilken vecka fick du missfall? Och hur lång tid har det gått sedan dess?
  • Anonym (2 missfall)
    LovisaM skrev 2018-09-22 13:19:30 följande:

    Har en dotter och efter det 3 missfall.

    Är nu gravid i vecka 17 men är ständigt rädd för missfall trots bra resultat på kub. Tror oron inte går över..,tyvärr.


    Grattis till graviditeten! Vecka 17 är en bra bit på vägen. I vilka veckor fick du dina missfall?

    Min brors tjej berättade att oron minskade efter rul och efter hon kunde känna barnet röra på sig dagligen. Hon hade ett missfall innan vad jag vet.

    Får hoppas oron stillas lite ju längre in i graviditeten du går.
  • Anonym (2 missfall)
    LovisaM skrev 2018-09-22 13:47:21 följande:

    Missfallen var vecka 5-7.


    Beklagar dina missfall, måste ha varit jobbigt med 3 stycken. Fick ni en utredning och något sådant?
  • Anonym (2 missfall)
    LovisaM skrev 2018-09-22 13:59:44 följande:

    Dem tog några blodprov som alla var normala och gjorde vaginaltultraljud för att kolla att livmodern såg bra ut, Om jag skulle få fler missfall så skulle dem ta fler prover,

    Läkaren tyckte inte att tre missfall är så mycket(!). Behöver jag säga att läkaren var en man.


    Fy fan att läkaren uttryckte sig på det sättet! Så jäkla onödigt.. :(
  • Anonym (2 missfall)
    eaalin skrev 2018-09-23 14:52:41 följande:

    Jag var i vecka 5 så de var tidigt och fick missfall 20 augusti...


    Verkligen tråkigt.. Jag håller tummarna att det tar sig nästa ägglossning för er.
  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (Mf) skrev 2018-09-23 21:42:19 följande:

    Vill bara meddela den glada nyheten att jag idag, två månader efter mitt missfall, plussade igen :)

    Håller tummarna för att den lill* får stanna den här gången <3


    Åh vad kul! :) Grattis!
  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (NK) skrev 2018-09-23 22:33:49 följande:

    Är så ledsen för att behöva hänga på i den här tråden... I tisdags vaknade jag med blodiga trosor. Kände direkt att något var fel, samtidigt som jag tänkte att vi ändå var i v. 12 och jag visste att en blödning i sig inte behövde bara någon fara. Hade kub inbokat till i fredags men kände att OM det är missfall vill jag veta på en gång så vi åkte in till akuten tisdag morgon. Direkt under ultraljudet såg jag på läkarens ansikte att något var fel. Och det var det. Fostret hade slutat växa 2 veckor tidigare. I sex dagar har jag levt i någon mix av att tänka att det är sånt som händer, en fruktansvärd sorg och hysteriskt gråt samt en otrolig ilska där jag är så jävla arg över att livet är så orättvist.

    Det var min första graviditet någonsin och det gick månaden efter att vi slutade med p-piller så min sambo försöker trösta mig med att vi kommer att bli gravida snabbt igen och då kommer allt säkert att gå bra. Men HUR ska man ens våga försöka? Hur ska man klara av tanken på ett liknande utfall? Är så himla ledsen...


    Usch så hemskt. Beklagar..

    Det är så jobbigt med känslorna. En del av en vill verkligen tänka sådana tankar "det är sådant som händer", "det är ju så vanligt", "det kommer fler chanser" för att skaka av sig alla känslor men istället gör det ont av sorgen och smärtan.

    Har du kunnat vara hemma och slippa tänka på jobbet efter ni fick beskedet?
  • Anonym (2 missfall)
    babytjejen skrev 2018-10-11 11:38:14 följande:

    Vantrivs väldigt mkt på jobbet...någon som vet om det kan påverka chanserna att bli gravid??? O då menar jag verkligen vantrivs..att jag nog måste byta jobb innan jag mår allvarligt dålig, känner redan att det påverkar min prestation på jobbet, har svårt att känna motivation över huvud taget...


    Jag har svårt att tänka mig att vantrivsel gör så att man inte blir gravid. Akut stress är väl aldrig bra men människor blir gravida i stressade miljöer med.

    Tror det är en bra idé att byta till ett mer trivsamt jobb innan du går får långt in i en graviditet dock. Så att jobbet känns lite lättare.
  • Anonym (2 missfall)
    Carolina92 skrev 2018-10-18 08:30:24 följande:

    Känner likadant, även om många säger ?ja men nu vet du iallafall att du kan bli gravid? så känns det inte direkt som en lättnad när det gick som det gick, blir man gravid igen så kommer jag vara så himla orolig för att det ska hända igen eftersom man redan nu är rädd.


    Håller med om att folks tröstande ord kanske inte känns bra alla gånger. Som du skriver så har jag också fått höra "nu vet du iaf att du kan bli gravid" eller "det kanske inte var meningen denna gång" eller "ni kommer blir gravida igen ska du se". Ibland kanske det är bättre att inte försöka trösta utan att lyssna istället.

    Oron kommer nog aldrig försvinna. Det tar verkligen bort den sprudlande glädjen som man skulle ha känt innan man varit med om missfall.
  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (Mf) skrev 2018-10-18 10:55:04 följande:

    Jag håller fullständigt med om att den sprudlande glädjen uteblir.

    Jag är bara i vecka 8 den här gången och har bara berättat för familjen. Men de blir överlyckliga, vissa har tom gråtit några tårar av glädje. Själv är jag försiktigt optimistisk som jag uttrycker det. Jag vågar inte glädjas.

    Ska kanske tillägga att familjen inte vet om vårt tidiga missfall. Jag känner mest att har det hänt en gång så kan det hända igen och den här gången kanske jag har oturen att få det senare in i graviditeten.

    Jag vet att man inte ska gå och vänta på missfall, men jag kan heller inte släppa tanken på att det är så mycket som kan gå snett.


    Jag har inte berättat för någon egentligen om missfallen. Känns som att jag inte kommer berätta om eventuell ny graviditet heller, för det kanske blir missfall ännu en gång. Det är så svårt när folk som inte vet antyder på att det är dags att skaffa barn snart, om de bara visste?

    Jag känner som dig att det är svårt att släppa tanken på att det kan gå fel igen. Man kan vara hoppas.
  • Anonym (2 missfall)
    Jojjans skrev 2018-10-18 11:39:32 följande:

    För mig tror jag inte ens att det handlar om rädslan för ett nytt missfall. Det är bara den totala uppgivenheten över att jag aldrig kommer få uppleva den naiva glädjen det innebär om det går vägen första gången. Att det blev förstört och aldrig kan komma igen. Att jag inte ens längtar efter en graviditet. Jag vill bara ha tillbaka mitt barn som jag aldrig kommer få. Kanske sörjer jag fortfarande och är ännu inte redo...

    Jag kommer heller ingen vilja berätta fören LÅNGT in i graviditeten. Hade inte hunnit berätta för alla i familjen ens, utan fick berätta om missfallet istället.

    Men mitt jobb är otroligt stressigt och jag kommer behöva stöd därifrån. Men är livrädd för att berätta tidigt. Vet inte hur jag ska göra.


    Det låter verkligen som att du sörjer vilket är förståeligt när det inte är länge sedan du var med om att förlora ditt barn. Dessutom efter den mest kritiska tiden då de flesta tänker att "nu är det lugnt".

    En nya graviditet kommer inte ta bort sorgen och en annan graviditet kan inte ersätta det barn som låg i magen. Verkligen tråkigt att du inte längre känner längtan efter att bli gravid. Hur tror du att det skulle kännas om du blev gravid igen? Eller känner du att du behöver en längre paus?
  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (Mf) skrev 2018-10-18 12:49:58 följande:

    Mitt största problem är att jag börjar få svårt att dölja det. Är bara i vecka 8 men magen är så sjukt svullen och den blir inte mindre ju fler veckor som går.

    Jag får inte på mig mina vanliga byxor längre, jag var storlek 27 i jeans förut. De största jag har hemma är strl 30 och de går inte och knäppa längre.


    Ja det kan inte vara lätt att dölja det då, kan tänka mig att du kommer behöva berätta det tidigare på grund av det. Om nu inte magen helt plötsligt bli mindre svullen igen.
  • Anonym (2 missfall)
    Jojjans skrev 2018-10-18 12:53:23 följande:

    Ja sorgen kommer nog finnas där länge länge, eftersom man börjat känns fosterrörelser, sett ansiktsdrag på ul och börjat knyta an. Fick se honom när han fötts...

    I början var jag besatt av att äl/mens skulle komma igång så att jag skulle bli gravid igen, för att åter igen vara på väg. För att det inte skulle bli mer försenat än nödvändigt med ett barn.

    Men nu när det närmar sig känner jag mig inte entusiastisk, jag känner mig livrädd för att jag inte litar på att jag kommer kunna känna glädje vid ett plus. Jag är en ganska pessimistisk/realistisk person och kommer nog inte våga njuta som sist alls. Är nog rädd att känna att jag inte kommer älska det här barnet på samma sätt osv.


    Eftersom det skulle vara ett helt annat barn så kommer du troligen inte älska det på samma sätt, men på ett annat sätt. Inte mer eller mindre än det andra, utan bara annorlunda.

    Känner igen tankarna om att vilja bli gravid på en gång. Få tillbaka det man hade, planen som man hade eller känslan som man hade.

    Frågan är ju om du tror du kommer älska ett framtida barn mindre för att du inte börjar på känna glädje och kärlek för den i en tidig graviditet? Kommer du älska barnet mindre för att du inte tillåter dig själv att känna glädje förren långt senare? Kommer du kunna låta bli att känna för ett annat barn i magen även fast du försöker känna så lite som möjligt?

    Jag beklagar verkligen att du förlorat ditt barn och att du förlorade chansen till en naiv sprudlande känsla i din framtida graviditet.
Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt