Vilsen småbarnsmamma i ekorrhjulet

Nu har jag bara ett barn. Men känner igen mig lite. Har inget annat råd än att du har kommit långt som faktist kan bena ner allt i en frågeställning. Genom att själv se problemet så kan du finna en lösning.

Barnvakt? Mer egentid? Gå ner i arbetstid?

Bra fråga! Ibland undrar jag samma sak. Tror dock man får typ tänka om under småbarnsåren. Hitta glädje i mindre saker och inse att egentid kan vara en dusch på20 minuter.

Känner igen mig! Tror det blir bättre desto äldre barnen blir. Då kommer vi nog sakta men säkert tillbaka till oss själva igen då vi kan ta mer tid åt oss själva.

Ja det säger min man också (som känner likadant). Det gäller att vara lösningsorienterad, kan vi förändra något? Men det är lättare sagt än gjort. Barnvakt och städerska kostar ändå lite om man tror på att köpa sig återhämtningstid där, det blir då svårare att gå ner i tid då, vilket man också kanske behöver. Och prioriterar man det istället, ja då vill man inte känna sig tvungen att göra hushållssysslor den lediga tiden, när återhämtning är det viktiga. Och hur får man tillbaka den där känslan av frihet och ?allt kan hända?!?

Åh jag vet, känner verkligen att en dusch är LYX. Trodde aldrig det skulle gå så långt. :P

Innan man och barn hade jag så mycket äventyr. Bodde i flera olika länder, dejtade spännande människor och gjorde häftiga saker som fick mig att känna en massa storslagna känslor. Ibland undrar jag om jag har svårare att uppskatta glädje i mindre saker på grund av att jag höjde ribban då... Kommer det alltid vara min referensmall och hur ändrar jag den?

Hur gör man eg för att känna äkta glädje för vardagssaker? Kan jag öva mig?

Det hoppas jag! Men när? :P

Och då kanske en del vänner är borta för alltid. Och vem är man själv då? En lite mer rynkig och sliten version? Finns det ngt kvar av den där ungdomliga lyckokänslan då?

Inte sällan hör man äldre människor säga att ?åh småbarnsåren, det var den lyckligaste tiden i livet?. Jag får panik, för om jag känner så här nu när jag är i småbarnsåren, hur blir det då sedan?!

Så fort barnen är stora nog att gå hem själva från skolan, och att de kan vara hemma ensamma vid lättare sjukdom, försvinner lite av vardagsstressen tycker jag. Då kan man samtidigt lägga mer tid på umgänge och mindre tid på omsorg. Min tioåring är ju nästan som att hänga med en kompis, jämfört med femåringen som fortfarande måste passas och vaktas och uppfostras...

Jag känner igen ekorrhjulet, särskilt efter tredje barnet och en halv sköldkörtel som inte är tillräckligt funktionell efter en operation p g a cancer, vilket ger begränsat med energi, ungefär hälften mot innan barnen ... Jag ligger alltid efter med allt typ.
Nu har jag visserligen valt att jobba 80% för att jag inte har energi till mer. Så min lediga fredag stannar vi antingen hemma och tvättar och städar ikapp en del eller går till öppna förskolan med de två yngsta. Sedan den äldsta blev skolbarn har vi också fler tider att passa. På helgen går jag allt mer sällan på stan då det blivit allt skönare att bara vara hemma. 

I ert fall undrar jag hur mycket ni vann på att flytta ut till hus, både ekonomiskt, tidsmässigt och energimässigt. Att fixa ett hus i två års tid skapar en bundenhet att man behöver lägga tiden där. Att behöva pendla tär på tiden. Sedan är ju frågan om det blir bättre med både tid och pengar om ni fixat huset klart?

Kanske kan ni bestämma att ni gör något spontant t ex en gång i månaden. Sedan vad du behöver göra för att få en kick vet bara du. Om det är att ni gör en resa till spontant resmål eller hittar nya platser i närmiljön är ju upp till er.

Vi pratade häromdagen om hur det skulle vara i framtiden när vi kan gå på en bio med alla våra barn och se en film som inte är tecknad. Liksom en film vi alla vill se lika mkt.

Och jag tror det blir lättare, som du säger, när man inte behöver passa så mkt. Men jag kan inte låta bli att känna lite sorg över att inte kunna njuta just nu. Jag vill ju inte spola fram tiden... Vill slippa ekorrehjulkänslan, stressen och livet som är så långt bort från nya spännande upplevelser och äventyr.

Ja du... Att bygga ett helt hus med nyfödd bebis och en 3-åring var inte lätt.

Och än är det inte klart, trädgård osv som vi sliter med på lediga dagar... På lediga dagar har vi inte gjort ngt annat än att jobba med huset senaste åren. Tanken med hus var såklart fin, vi ville ge våra barn en lugn och trygg uppväxt bortom storstadens puls och trafik. Men du har helt rätt i att pendling tär, särskilt under småbarnsår när dagis kan ringa närsomhelst och meddela sjukdom. Vi pendlar ca 50 min varje sträcka. Har bara bott här 6 månader så funderar mycket på om det är rätt, men vill ändå ge det en chans, ett år i alla fall. Vi har ju kämpat så hårt för huset som nu ändå är på plats.

Men allt är relativt, jag känner att femåringen är som att hänga med en kompis jämfört med tvååringen eftersom det är mitt storbarn. Hon satt med mig på en klassisk konsert i 90 min idag utan att knorra och det gav hopp om livet!

Jag har lärt mig uppskatta de sk små sakerna med åren. Kanske man liksom glömmer bort de där storslagna och kickarna man hade och kände i livet innan barn? Eller så är det en mognadsfråga iallafall för mig. Eller en acceptans. Tål tänkas på.

Jag tycker att vi jobbat deltid från att andra barnet började förskola har gjort oerhört skillnad. Vi bor i Sthlm med lång resväg men tack vare att vi båda jobbar deltid, går omlott och delar på allt så funkar det. Den som hämtar är hemma med båda barnen runt 15.30-16 och man kan då bara koppla av en stund innan man börjar med middagen.

Sen matplanering är nog det bästa vi gjort för vår vardag. Vi har ett rullande fyraveckorsschema som gör att vi alltid vet vad vi ska äta till middag.

Det låter jobbigt för dig tycker jag. Det vore ju synd om du ska behöva känna så här genom flera år. Jag tror inte riktigt på det där att bara bita ihop och acceptera att småbarnsåren är som det är. Jag vill i alla fall inte leva mitt liv så.

Vi jobbar båda deltid just för att undvika det där "lämna jobba hämta äta sova". Vi hämtar tidigt varannan dag på förskolan och ät hemma kring 14.30. Då har vi eftermiddagen på oss att umgås, slappa eller hitta på något kul och fixa middagen så att den för förberedd eller klar när den andra föräldern kommer hem. Men då har vi valt ett rätt billigt boende också, för det är ju mycket pengar som vi "förlorar" varje månad. Vårt boende har en hel det fula ytskikt och möbler mm är gammalt och slitet, vilket iofs är rätt praktiskt under småbarnsåren. Vi lägger energin och pengarna på att få ett fint hem när barnen är större. Vi har jobbat mellan 75% -85% båda två under de här åren.

Ni har ju gjort lite tvärt om från oss. Ni har säkert ett jättefint hem som ni kan njuta av redan nu, men jag förstår att det går och har gått mycket energi för att få till det. Men om ni har råd så kanske ni skulle fundera på att gå ner lite grann i tid? Göra matlista tycker jag också är ett bra tips. Vi har inget rullande schema men gör för typ 1,5 veckor i taget och skriver upp och kör en handlingsomgång så vi klarar listan. Då slipper man fundera var och varannan dag över maten. Kan ni skjuta lite på att göra fint i trädgården och bara fixa det viktigaste just nu och ta resten när barnen är större? Man behöver ju inte ha "allt" just nu när livet är som mest hektiskt tänker jag. 

Jag tycker det är lättare att "ta ledigt" från familjen och göra saker för egen skull i och med att vi hinner umgås och hitta på mycket saker i vardagen. Det är ingen av oss som är helt slut när helgen kommer och tycker det är jobbigt om den andra åker iväg på egna aktiviteter och barnen har vi fått mycket tid med under veckan ändå. Att åka iväg en vardagkväll är heller inga problem tycker jag när man hunnit vara hemma med barnet/barnen ett tag på eftermiddagen och mannen får maten serverad när han kommer hem. Kan du boka in en ledig kväll i veckan när du göra vad du vill? Träna/träffa kompisar/stanna kvar i stan och läsa en bok på café eller vad som du skulle tycka var skönt?

Hoppas du hittar något något sätt att fylla på dina batterier och livslust.

Förstår dig då jag också periodvis känner lite lika. Man har inget socialt liv längre och det mesta handlar om logistik känns det som. Men mina vänner som har äldre barn märker jag har kommit ur det där lite. Så det är nog värst när barnen är väldigt små (förskoleåldern). Mitt bästa tips är att inte jobba heltid om det inte är absolut nödvändigt. Helst jobba deltid bägge två. För oss är det liksom enda chansen att få loss lite egen tid utan att stressa ihjäl sig eller ha ständigt dåligt samvete. Heltid känns faktiskt omöjligt för mig.