Varför blir jag aldrig nöjd? Vad är det jag saknar?

Är de faktiskt bara jag som är såhär osäker i allt?

Är de faktiskt bara jag som är såhär osäker i allt?

Ibland har jag drömt mig bort om att separera ett tag efter vi har fått barn.. vad hemsk jag är.. ;)

Oj! Vad kul att du hittade hit, det är roligt att prata med folk som är i samma situation. Och det är samma här, hinner bli tjat från hans sida mellan ligg-gångerna... för jag är sällan sugen. Jag vågar inte heller släppa honom, man får riktigt ångest ibland då man inte vet något :( Angående barn frågan så är jag tvärtom! Jag vill absoluuuut inte bli gravid, med honom, för tillfället... jag är suuuper noggrann med vad vi gör så jag absolut inte råkar bli gravid hehe , pga min osäkerhet i förhållandet ...

Haha, nej. förlåt för att jag skrattar, egentligen är det sorgligt. Jag känner en hopplöshet till att jag aldrig kommer våga göra en förändring. Dudå? Vad känner du?

Haha, nej. förlåt för att jag skrattar, egentligen är det sorgligt. Jag känner en hopplöshet till att jag aldrig kommer våga göra en förändring. Dudå? Vad känner du?

Jo jag tror att det blir det... vad tänker du då? Vad känner du? Tänker du avsluta eller hur går tankarna? Om du vill svara

Känner igen mig så mycket i det ovan. Var samma för mig när vi hälsa på föräldrar till exempel. Det kändes typ som när man var liten och hade en kompis på besök som man skulle underhålla. Tror att jag hade önskat att han hade varit mer självständig. Jag gillar verkligen i relationer där man inte behöver vara fastklistrade i varann utan att man kan göra saker på varsitt håll, men med han gick det aldrig. Alltså kan vara skönt ha folk eller någon runt sig men utan att man hela tiden måste vara med varann liksom. Gjorde jag något så skulle han alltid sitta och vara med och kolla.. Var som ingen distans. Han kunde aldrig göra nåt själv. Blev ganska påfrestande. Var jag hemma hos hans föräldrar kunde jag ändå hitta på saker och styra upp. Tror egentligen det var det som var jobbigast, att han var så passiv så allt bara kändes som en beslastning typ.

För mig var det ungefär så som du beskriver. Var inte heller säker och bestämde mig sen att "det kunde funka". Ville ju ha en pojkvän så några år skulle väl inte skada.. Tänker att man kommer till en fas i relationen där den djupnar eller det den bara fortsätter som vanligt. Med han var det som att den där förståelsen, där man känner att en människa förstår en.. Det fanns inte.. Var också i en bra fas i livet, hade precis fått ett nummer jobb jag ville ha och allt hade börjat ordna upp sig, hade börjat studera och hade mycket kompisar jag umgicks med då. Har kommit fram till som ungefär dig att det nog var dumt av mig själv att gå i i förhållandet när det var mer ett förhållande, närhet och pojkvän jag vill ha snarare än honom.

Det kändes också som hela förhållandet byggdes på hans kärlek. Låter kanske hemskt men kände nog inte lika starkt och det var som att han kärlek fick räcka för båda..

Nu när ja skriver om det inser jag hur komlext allting egentligen var.

Tidigare idag tänkte jag också på att jag nog var med honom för att det var tryggt och bra. Alltså visste han ville ha mig och kunde därför ändå vara mig själv och så. Däremot var det inget utbyte av den relationen.. Gav som inget.

Så ja han var perfekt liksom på pappret med det där "klicket" saknades. Med vissa personer kan man ju känna typ som att man kan få en sån lugn känsla inom sig, som att man känt varann jättelänge även fast man precis träffats. Det är som att man inte vill att tiden ska ta slut. Så kände jag aldrig med honom. Var nog helt enkelt inte helt nöjd med honom. För mig var det nog nåt som saknades, det där klicket och där ens själ får ro typ och man känner sig tillfredsställd. Det var bara inte där.. Vi var lika, hade kul, var nära m.m. men nåt som saknades.