Att sörja någon som inte är död. Anhörig till person med psykisk sjukdom.

Förstår precis. Har en barndomsvän som försvunnit så. Likaså mitt ex, mitt livs kärlek, som nog har diagnos om hon hade velat söka hjälp. Det kraschade vår familj när svårigheter med tonårspojke uppstod. Vi var inte ett stabilt jämställt föräldrapar.

Min terapeut säger att man måste fundera över en skala med olika grader av acceptans inför verkligheten, minnas fina stunder från förr, se framåt med lite hopp om framtida tillfrisknande, leva ett bra och lyckligt luv själv med viss beredskap för öppningar/möjligheter. Men förstås att ta tid för att sörja (finns fler känslor ofta, ilska, skam osv) ordentligt. Det är en priocess som tar tid.

Efter uppdagandet att min far levt dubbelliv med andra kvinnor i 15 år (trots att han varit gift och bott med min mor) så har jag nu avslutat kontakten med honom.

Han är 70 år nu, jag 35 med egen familj. Det har ändå varit jättesvårt att hantera att han ljugit i så många år om i princip hela sitt liv. Det känns inte som att man känner sin egen pappa, eller någonsin gjort. Vissa minnen jag har från honom har svärtats ner av att jag numera vet att han samtidigt levde ett annat liv.

Så vad gör man, man sörjer som att han har dött, för det har han. Inte fysiskt, men relationen är död, och det är lika sorgligt tycker jag. Jag brottas varje dag med frågan vad vi gjort för fel, varför han inte älskade mig och min familj tillräckligt för att berätta hur det låg till osv osv.

Jag har haft samtalskontakt och stöttande vänner som lyssnar på ältandet och kommer med goda råd för att bara leva vidare. Man kan ju inte göra något annat liksom. Försök se det positiva som du har kvar i livet och uppskatta varenda minut du har med dem som verkligen bryr sig om dig.

Hade liknande sits med farsan och bröt med honom. När jag blev äldre skanade jag honom och vi tog upp kontakten igen. Han blev så jätteglad och det kändes bra hos mig med.

Han var en skitstövel på flera sätt men har varit en bra pappa ändå till mig.

Vad fint att ni hittat tillbaka till varandra.

Min far har tyvärr haft problem med spriten samtidigt som han misshandlat var och en av oss i familjen både psykiskt och fysiskt i perioder. Så jag kan tyvärr inte förmå mig att ens försöka bygga någon "ny" relation med honom. Han är som ett gift som sprider sig och förpestar hela ens tillvaro.

Efter att jag bröt kontakten är mitt liv så mycket mindre dramatiskt och oroligt än innan, vilket är skönt.

Aj fan. Sorgligt.

Min pappa är mentalt sjuk och har varit det i över 20 år. Vet inte hur många gånger jag önskat att han kunde haft någon somatisk sjukdom istället som inte tog död på hans personlighet. Har inte bott med honom sedan ett par år in i sjukdomen, så när han haft sina dåliga stunder (han får psykotiska idéer som han blir besatt av att genomföra) så har jag tagit avstånd, men när han är bättre har vi kontakt. Min närvaro under hans dåliga stunder gör varken till eller från och får mig bara att må dåligt.

Hur du bör göra beror helt på hur den närstående påverkar ditt liv. Om han/hon påverkar ditt liv eller mående negativt så kanske du ska ta avstånd, men känner du att du orkar vara ett stöd, och att det stödet ger önskvärd effekt så kan du ju fortsätta med det.

Hur har din mamma hanterat honom? Är de gifta?

De skilde sig ganska snart efter att han blev sjuk. Det funkade inte alls att bo med honom. Är det din partner som sjuk?

Ja. Före detta partner.

Min mamma fick en biologiskt orsakad schizofreni av en hjärntumör när jag var 13 hon kommer aldrig bli frisk och svara dåligt på medicin eftersom hon har en hjärnskada. Jag önskar att hon hade dött istället, jag har ingen grav att gå till och man tillåts inte sörja på samma sätt. När hon blev sjuk fick jag inte hälsa på henne på sjukhuset på den tiden var det strikta åldersgränser och man trodde att det bästa för barnen var att inte säga något till dem det bästa var om vi glömde och inte tilläts prata om det. Hon bor på ett boende, jag vet inte vart pga sekretessen, jag har inte sett henne sen hon blev sjuk.

Jag har blivit enormt hjälp av terapi (som jag fick vänta till vuxen ålder för att få) Jag rekommenderar verkligen det.

Min farmor som förvisso var gammal fick ganska snabbt grav demens. Ena månaden var hon där precis som vanligt, nästa var bara hennes kropp där, resten var död/ inlåst och vi fick bara se enstaka glimtar.

Ganska snart efter förändringen levde hon hos oss i en månad ungefär. Det var väldigt jobbigt framförallt för mina föräldrar.

Min pappa sa en gång att hans mamma redan var död och att han inte kände kvinnan som nu var där istället. Det var hjärtskärande.

Tiden läker alla sår, eller åtminstone gör de mer hanterbara.

Vet du vad din pappa har för diagnos? Har han klarat vardag med jobb och så? Men inte att ha er barn? Ni har bara bott hos mamma, eller?

Min mamma hade Alzheimers. Hon var sjuk i 5 år. Jag kan se paralleller i den sorg jag kände då och den sorg jag känner nu. Men det är ändå så annorlunda. Den här sorgen.... sliter mig itu på ett annat sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är en mer förtvivlad sorg.

Mamma var gammal. Sjukdomen är obotlig. Det var sorgligt men jag klarade det på något sätt mycket bättre.

En psykiskt sjukdom är i många fall fullt behandlingsbar. Med rätt medicin och vårdkontakt kan symtom helt hållas i schack. Men det är vanligt att den sjuke saknar sjukdomsinsikt och vägrar behandling. Det blir så dubbelt sorgligt på något sätt. En ung person som lätt skulle kunna vara symtomfri. Med livslång medicinering visserligen.

Han har schizofreni. Tyvärr har han inte kunnat jobba sedan ett par år in i sin sjukdom. Han bodde själv i lägenhet under de 7-8 första åren men fastnade i ett alkoholmissbruk och misskötte då sin medicering och tappade då sin förmåga att klara sig själv. Nu bor han på ett typ av boende där han får alla måltider lagade, sin medicin kontrollerad och behöver inte tänka på räkningar mm. Han trivs jättebra där.

Har du och ditt ex barn tillsammans? Om ni har det, och det är lite större barn rekommenderar jag starkt att låta dem prata med någon (typ BUP) om sina tankar och känslor kring sin pappa. Jag tror att det hade hjälpt mig väldigt mycket om jag hade fått det när jag var yngre. Ingen frågade någonsin om hur jag kände om detta.

Det är svårt och man kan nog inte riktigt förstå förrns man själv befinner sig i samma situation.

Farsan drabbades av en elakartad hjärntumör och man förstod ju rätt fort vad det innebar. Men tiden fram tills dess var det jobbigaste månaderna i mitt liv, tumören påverkade de kognitiva funktionerna.

I början kunde han ta in när familjen var på besök sen gick det fort, vi blev okända människor som klev in i hans rum. 
Efter månader och mängder med resor fram och tillbaka till sjukhus var det en befrielse när han kom till palliativ avdelningen.

Hur vidrigt det än låter så är det som du säger, det blir lättare på något sätt. 
Men saknaden är enorm.

Jag vet hur det är.
Jag har tänkt länge på just det här med att sörja någon som inte är död. Hur det på ett sätt skulle vara lättare om personen i fråga faktiskt var död och att man då skulle ha mer rätt till sina känslor...

Min man är personlighets förändrad efter otaliga inflammationer i hjärnan som också sen ledde till en mani som varade under en lång tid.
Nu är han friskare än någon hade kunnat tro, men personen är inte densamma och vägen från akut fysisk sjukdom via akut psykisk sjukdom har tagit knäcken på vårt förhållande.
I backspegeln kan jag helt klart se att personlighetsförändringarna börjat för flera år sen men då kom de mer smygande och var svåra för mig att upptäcka, blev mer en allmän känsla av att han alltid var sur på mig och inte ville prata.

Det är enormt tufft att tänka på att personen man har framför sig inte är samma som den man en gång blev kär i. På ett sätt är det så viktigt att hålla de bra minnena vid liv och att fokusera på att det faktiskt inte alltid har varit så här, men varje gång man gör det så påminns man också om allt som tagits ifrån en...

Det är en annan person ön den man blev kär i, ja precis. Leva på minnen, det funkar inte för mig. Är en person som lever mycket i nuet, så jag lämnade. Eftersom den jag gifte mig med inte fanns längre.

Vad håller dig kvar?

Fick han den diagnosen sent då alltså? Den brukar väl bryta ut i tonåren?

Känner igen mig.

Vi fick ringa polis som fick bryta sig in hos min pappa för 2 år sen då han inte svarade i telefon eller när man plingade på och posten som han alltid tog kunde man se låg på hög när man öppnade brevinkastet. De hittade honom levande men medvetslös på golvet. Han hade legat där i 4-5 dagar kom de fram till. Uttorkad och liggsår men ändå klarade han sig vilket läkarna var förirrade över. Efteråt kunde han knappt gå och fick ha rullstol. Ingen förklaring till vad som hänt. Nu har de satt atypisk parkinson men de är ändå osäkra. Han har dementa inslag och är ganska apatisk. Pratar sällan när man är där och piggnar mest till vid läkarbesök eller när personalen pratar med honom. Då kan man se en glimt av hans gamla jag.

Det har varit tungt att som relativt ung behöva ta hand om sin förälder. Läkarbesök, fixa med boende osv. Oron. Många gånger har jag tänkt att min pappa, som alltid funnits som ett stort stöd för mig nu är borta. De där glimtarna av hans personlighet, värmen, humorn de är så få. Och jag behöver honom. Att jag kan känna mig obekväm i hans närvaro. Att känna att han är obekväm. Som om vi är främlingar sitter vi ofta helt tysta. Jag drar mig från att gå dit. Också kommer det dåliga samvetet på grund av det. Allt är så osäkert. Att de inte vet vad det är helt säkert. Att han inte får medicin eller behandling. Jag vet ju att det just nu bara går åt ett håll. Och att han kanske försvinner mer och mer. Eller det vet jag ju att han gör. Det har jag sett under dessa två år även om vissa dagar är bättre. Och jag sörjer. Det känns som att ingen förstår.

Egentligen är det inget som håller mig kvar... Vi har ansökt om skilsmässa, vi säljer huset och efter det kan jag leta efter någon egen stans att bo.

Men det är ju otroligt stigmatiserat att lämna någon som är sjuk. Alla som känner mig förstår precis varför jag gör det och stöttar mig, men det sitter så djupt rotat i mig att man lämnar inte den som är sjuk så det har varit en lång process för mig att ta mig igenom.
Sen har det väl funnits ett hopp hos mig om att "han" ska komma tillbaka eller att mina känslor ska komma för den person han är nu...
Vi har också två barn tillsammans och jag har känt själv att jag behövt stanna för att se vad han blir för person så att jag kan känna mig trygg med att han kommer kunna ta hand om barnen på ett bra sätt.
Det påverkar också att han inte har kunnat gå tillbaka till jobbet (än i alla fall) och det gör bostadssituationen för hans del ännu svårare...

Det är väldigt komplext helt enkelt och jag vill honom inget ont. Men för mig är det här enda vägen nu, jag har försökt allt annat. Och att ha fattat alla dessa beslut är en lättnad, även om det inte var lätta beslut att ta.

Hur var det för dig när du bestämde dig för att lämna?