Anonym (farmor) skrev 2018-05-30 10:56:14 följande:
Min farmor som förvisso var gammal fick ganska snabbt grav demens. Ena månaden var hon där precis som vanligt, nästa var bara hennes kropp där, resten var död/ inlåst och vi fick bara se enstaka glimtar.
Ganska snart efter förändringen levde hon hos oss i en månad ungefär. Det var väldigt jobbigt framförallt för mina föräldrar.
Min pappa sa en gång att hans mamma redan var död och att han inte kände kvinnan som nu var där istället. Det var hjärtskärande.
Tiden läker alla sår, eller åtminstone gör de mer hanterbara.
Min mamma hade Alzheimers. Hon var sjuk i 5 år. Jag kan se paralleller i den sorg jag kände då och den sorg jag känner nu. Men det är ändå så annorlunda. Den här sorgen.... sliter mig itu på ett annat sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är en mer förtvivlad sorg.
Mamma var gammal. Sjukdomen är obotlig. Det var sorgligt men jag klarade det på något sätt mycket bättre.
En psykiskt sjukdom är i många fall fullt behandlingsbar. Med rätt medicin och vårdkontakt kan symtom helt hållas i schack. Men det är vanligt att den sjuke saknar sjukdomsinsikt och vägrar behandling. Det blir så dubbelt sorgligt på något sätt. En ung person som lätt skulle kunna vara symtomfri. Med livslång medicinering visserligen.