Inkallad till chefen för att jag inte äter med kollegorna

På de arbetsplatser där jag jobbat fram till nuvarande har det varit en självklarhet att man äter tillsammans. Det har väl med den sociala biten att göra och att man ska visa solidaritet med sina arbetskamrater. Den som smiter undan ses lätt som lite asocial och underlig. Någon gång ibland går det väl om man har ett ärende på stan, men bland det första min nuvarande arbetsgivare sa till mig vid anställningen var att "Här försöker vi odla en vi-känsla och det innebär även att vi äter måltiderna och fikar tillsammans"

Förstår inte att många tycker att det är så jobbigt att vara social under lunchrasten på jobbet. Då brukar man ju inte prata så mycket jobb utan om andra saker och mer avslappnat. Du har ju mycket tid att koppla av för dig själv efter jobbet och under natten samt på helgerna. Jag fick lära mig den hårda vägen, då jag var precis som du när jag var yngre och gärna ville ha lunchrasten för mig själv. De andra undrade om det var något fel på mig. Då sa jag precis som du att jag behövde vara för mig själv och samla intrycken och få koppla av i hjärnan för att få nya krafter. Då tog de det som att jag kanske inte trivdes med de arbetskamrater jag hade och sa att jag kanske borde söka annat jobb. De tog det alltså som att jag hade något emot dem personligen, och att det var därför jag inte ville äta tillsammans med dem. Så jag hade bara att anpassa mig om jag ville ha kvar jobbet, och efterhand har jag vant mig och lärt mig att kunna koppla av även när det sitter folk runt ikring mig vid lunchrasten och vid fikarasterna. Jag vet ju att jag har all tid utanför jobbet för mig själv, så med den vetskapen känns det betryggande.

Vaddå. Är det mitt fel att jag måste rätta mig efter vad mina arbetsgivare säger? Varför ska inte sådana som jag finnas?

Jag tycker det är helt okej att ta utelunch eller gå hem ibland, men om man aldrig vill luncha med sina kollegor så kommer de ju att tro antingen att man är en
konstig typ eller bara inte gillar dem.

Jag var också en enstöring förr och ville mest vara för mig själv. Men med åren har jag lyckats bygga upp en psykisk styrka och uthållighet som gör att jag numer lättare klarar mig igenom dagen. Faktiskt har det också ökat på min sociala kompetens att mer eller mindre ha tvingats vara social även på lunch- och fikaraster. Men så är jag också emot det nya samhället där alla ska vara för sig själva och stirra ner i sina smartphones. Den sociala biten är viktigare än många tror. Och att lära känna nya människor och utbyta tankar, åsikter och erfarenhetrer, annars blir det lätt att man fastnar i sitt eget skal och till sist inte vill umgås med någon.