Känns hemskt och inhumant

Min son är 20 mån och jag har hittills tagit alla nattningar i sängen (samsovit) men nu fungerar inte det längre pga att jag ska börja arbeta kvällar och min man vägrar ligga jämte i sängen varje kväll utan säger att det är ett måste att han sover i egen säng då.

Jag har nu försökt vänja honom vid spjälsängen och sätter honom där. Det tar honom en timme att somna, men under den tiden är det väldigt mycket skrik. Ärligt talat så känner jag mig hemsk som låter honom vara i spjälsängen själv och skrika, det känns inhumant. :( Jag gråter själv pga detta efter att mitt barn har somnat. Känner mig som en dålig mamma...

Jag är hela tiden närvarande i samma rum som han, men jag försöker ignorera skriken och tittar bort. Detta för att inte ge en massa uppmärksamhet så att han kan lugna sig och inte blir uppspelt.

Men är detta rätt väg att gå? Jag vet inte. Det känns inhumant.

Kan du inte söva honom i famnen och sedan flytta över honom till sängen?

Dricker han välling?

Jag söver min 20mån i hennes säng genom att lägga henne i hennes säng på sidan med en flaska välling och så somnar hon av sig själv utan att vara ledsen alls.

Tror som du inte det är bra att han skriker/gråter sig till sömns själv medan ni tittar bort. Tror han blir otrygg av det. Följ din instinkt.

Du har inte funderat på att byta till stor säng? Båda mina barn har somnat i egen säng, någonstans runt 1,5 år så tvärvände det för båda. Skrek, grät och fick panik så fort de sattes i spjälsängen. Med första barnet började jag då att natta i min säng, med andra hade jag redan skaffat en sådan säng där man tar av ena sidan.

Blivit mycket lugnare efter det. Första barnet lärde sig att stanna och sova i sängen redan efter några dagar. Andra barnet fick jag sitta kvar bredvid sängen i några månader. Men det var lugnt och harmoniskt i alla fall. 

Så du ska programmera om barnet så det passar mannen? Ursäkta men vem är barnet i denna situation? HAN kanske får anpassa sig..

Googla tass-metoden. Med den lär sig barnen att somna i egen säng men på ett milt och kärleksfullt sätt.

Han måste ju söva honom nu då. Det hjälper inte om du hittar något sätt som passar för barnet vänjer sig vid att du gör det. Låt mannen göra det helt enkelt så får han vänja in något som passar.

Jag har försökt, tro mig. Men han inser inte det utan är helt övertygad om att jag har skämt bort barnet med att sova i sängen och att jag nu låste avvänja honom vid det. Alltså att det är mitt fel att det blivit såhär

Min son är 20 mån och jag har hittills tagit alla nattningar i sängen (samsovit) men nu fungerar inte det längre pga att jag ska börja arbeta kvällar och min man vägrar ligga jämte i sängen varje kväll utan säger att det är ett måste att han sover i egen säng då.

Jag har nu försökt vänja honom vid spjälsängen och sätter honom där. Det tar honom en timme att somna, men under den tiden är det väldigt mycket skrik. Ärligt talat så känner jag mig hemsk som låter honom vara i spjälsängen själv och skrika, det känns inhumant. :( Jag gråter själv pga detta efter att mitt barn har somnat. Känner mig som en dålig mamma...

Jag är hela tiden närvarande i samma rum som han, men jag försöker ignorera skriken och tittar bort. Detta för att inte ge en massa uppmärksamhet så att han kan lugna sig och inte blir uppspelt.

Men är detta rätt väg att gå? Jag vet inte. Det känns inhumant.

Jag tycker att pappan får förstå att sonen är en liten människa som uttrycker sitt behov av närhet. Om han ska natta pojken när du jobbar så måste han göra det så att det fungerar för sonen och för honom. 

Egentligen borde ni redan nu börja att pappan nattar pojken och hittar sina egna rutiner för nattningen. Han kanske inte heller tycker att det är okej med en gråtande pojke i timmar utan inser att det blir bäst för alla om han ligger intill och nattar. 

Var är pappan nu när du nattar? Varför är det bara ditt problem hur pojken sover och mår i nattningen? 

Jag har äldre barn nu, men jag måste säga att en av de saker jag ångrar mest är att jag försökte mig på såna här metoder för att få min äldsta att sova själv. Gav upp efter några veckor, men det var en hemsk tid och jag önskar att jag hade låtit bli. Den där krävande småbarnstiden är så kort i sammanhanget och rätt vad det är sover ungarna bättre och rätt vad det är så är de tonåringar och vill inte att man ens kommer in i sovrummet. ge lillen den närhet han vill ha nu och försök göra nattningarna så harmoniska som det går för er alla. 

Nej, ingen välling. Alltså jag måste ju natta honom i hans egen säng för att han ska vänja sig vid det. Min man vill att han ska somna där direkt och inte i famnen och det är därför jag övar på detta nu. Sen ska ju han ta alla nattningarna själv när jag jobbar.

Jag blir verkligen ledsen av detta...