Leva på marginalen (fast man inte borde det)
Kan börja med att skriva att jag inte är fattig, har en helt okej månadsinkomst(28 000-32 000 netto där jag inte tjänar speciellt bra men jobbar mycket extra) och bor själv.
Jag vet att mitt inlägg stinker bortskämd och att det kan vara hånfullt för dom som hankar sig fram med betydligt mindre.
Men jag känner och är jagad månad efter månad och det är kärvt i slutet av månaden. Jag överlever bevisligen men det som gnager är att jag inte på något sätt lever i lyx, jag reser sällan, hittar sällan på aktiviteter, har inte varit ute på flera år, spelar inte, dricker ytterst sällan och shoppar sparsamt. Den enda onödiga lyxen jag unnar mig är snus 800 kr/mån och kan man räkna bredband dit? Men i övrigt "lever" jag inte utan pengarna försvinner i svarta hål.
TV-licens, CSN-lån, billån, bilförsäkring, hyra(bostadsrätt), lån(bostadsrätt), mat, allmänna räkningar(el, A-kassa, fack o.s.v.) och bensin.
Kort och gott nödvändiga utgifter för att hålla ekorrhjulet igång och har svårt att hitta ställen att skära.
I min värld borde jag kunna spara rejält månad efter månad och det händer absolut att jag lägger undan någon eller ett par tusenlappar men plötsligt ska det bytas till vinterdäck, något på bilen går sönder o.s.v. så pengarna är sällan långvariga på sparkontot och jag känner att det bara går runt och runt.
Det får väl ses som lyx att få skeppet att flyta men det som skaver är som sagt känslan att det inte "bara" borde vara så utan över tid kunna bygga ett stadigt kapital. Jag jobbar som sagt mycket för att kunna bygga kapital men kommer ingenvart utan mer eller mindre pustar ut att jag "överlevde" den månaden också.
Är det inflation eller är det så "vuxenvärlden" är?(har varit vuxen i snart 2 årtionden).
