Leva på marginalen (fast man inte borde det)

Jag lägger ca:3000 kr på mat och det är i överkant men det hänger ihop med min livsstil. Det att hinna med att äta överhuvudtaget då jag flänger mellan jobb eller kommit hem sent. När jag väl är ledig så blir det lagad mat. 

Jag bor på landsbygden så måste ha bil för att ta mig någonstans, lägger ganska exakt 2500 kr på bensin/mån. Jag planerar min körning och passar på att handla om jag kör hem från jobb. Jag bor därför billigare då jag bor utsides men får betala i bensin istället.

Jag har stenkoll på vart allt går till, det är det som är så deprimerande. Där är ingen post som sticker ut a la lyxfällan utan det mesta är fasta utgifter.

Kärnan i mitt problem är som sagt inte att det inte går runt utan att det gör precis det när jag borde kunna spara mer eller ta ut svängarna mer än vad jag gör. 

Jag har stenkoll.

Ca:20 000 går till saker jag inte kan påverka om jag inte vill sätta mig i en 1:a, äta nudlar 4 dagar i veckan o.s.v.

4500-6500 kr är det jag spenderar på saker till bostadsrätten, små inköp, nöjen, kan vara lite större inköp som en ny gräsklippare, hygienartiklar. Basala saker för att driva ett hem.

Sparar 3000-5000 vilket minskar beroende på hur månaden ter sig men som sagt då och då kommer byte av däck, något går sönder på bilen eller andra störiga utgifter och då river stora hål i sparkontot.

Det suger att jobba som jag gör och inte kunna njuta eller dra nytta av det

Tacksam för alla svar, många har goda invändningar och påpekanden. Ja givet är ju att pengarna försvinner.

Har därför granskat utgifterna sen 3 månader tillbaka, jag får ta tillbaka "stenkoll" då det visar sig att jag lägger oskäligt mycket på dryck d.v.s. läsk&mineralvatten.

Ingen jätteutgift men 1200 kr/mån, har inte nämnt att 3000 kr/mån som jag räknat som utgift är amortering vilket det kanske inte är. Kanske lägger jag lite mer på mat än jag uppgett, det är svårt att säga då det varierar rätt mycket och jag ser inte om det är mat utan det kan vara hygienartiklar och annat som "dopar" siffrorna.

Sen har jag flyttat till större bostad, månadskostnaden är ganska exakt som tidigare men det har varit dyrt att köpa på sig nödvändiga saker som gräsklippare o dyl. 

Allt är inte nattsvart då det finns månader som jag kan lägga undan ganska mycket(5000-7000 kr) men ja det dyker upp tunga utgifter som service på bilen, nya däck e.t.c.

Det är inte så att årskostnaden för hemförsäkringen kommer varje månad men där är nästan alltid någon sådan. Denna månaden kommer just hemförsäkringen, förra månaden var det bredbandet för 3 mån och månaden innan dess kom bilförsäkringen.

Det är absolut så att det går att spara, lägger jag mer tid i köket så kan jag få ner matkostnaden, sluta snusa o.s.v. men då börjar jag plocka bort den enda lyxen jag har och hur roligt blir livet då?

Egentligen tycker jag att jag är "duktig" och ekonomisk då jag handlar när det är rea eller där det allmänt är billigast och betalar av den dyraste krediten med högst ränta först.

Jag har bara bilen på avbetalning(om man inte räknar med boendet), har inga små krediter och det är knappast lyxfällan-nivå på mig då jag drar runt skutan där jag periodvis kan spara en hel del. Problemet är snarare att jag känner att jag står och stampar när jag känner att jag borde kunna bygga en stadig buffert.

Nja ibland sparar jag för mycket men gör det för att jag vet att pengarna kommer behövas. Så visst det i sig påverkar humöret negativt. Ännu sämre blir det när jag inser att jag snålat tidigare och pengarna åker iväg ändå.

Ja jag har koll, eller ja någon gång kommer en viss räkning som jag inte gått och tänkt på men som inte är oväntad.

Jag förstår att jag har utgifter få andra skulle räkna som fasta. Men i min värld är fasta utgifter några som jag måste ha för att få ekorrhjulet att snurra runt. Att ha kläder på jobbet, kunna ta mig till jobbet, få i mig mat innan, mellan eller efter jobb. Helt enkelt utgifter jag måste ha för få inkomster.

Sen kan man dividera om det där, om där kommer engångskostnader kontinuerligt i olika former kan man då kalla det engångskostnader? 

Det är likväl en post som återkommer trots att det inte specifikt är en viss sak.

Men jag jobbar för det, jag har ingen "bra" lön utan snittar 235 h/mån där jag jobbar mycket obekväma arbetstider varav nästan varje helg. Det är ett val jag gör att offra ledig tid, alltid vara tillgänglig mot att få mer i plånboken. Det är knappast något som är hållbart över flera år även om jag är inne på mitt tredje. Visst det hade varit skönare på många sätt att jobba mindre eller inte alls och istället låta samhället ta hand om mig. Men det hade varit en inställning som jag inte känt mig speciellt "vanlig". Hoppas iallafall inte det är en norm utan isolerat till vänsterpartister.

Jag är ganska vanlig, kommer från arbetarklass, är arbetarklass och bidrar mer till statskassan än många andra. För att kunna ge till skola och vård krävs det att det finns något att dela ut så det är just det jag gör även om det inte är något självändamål. Du har missuppfattat grejen, att folk jobbar och betalar skatt är positivt om man är mån om att upprätthålla välfärden. Att jobba lite/tjäna lite är dåligt om man vill upprätthålla välfärden.

Var och en får bidra efter förmåga och vilja men om du nu ska vara sån så gör jag mer för samhället än vad du gör. Du borde rikta din energi till dom som bidrar lite eller inte alls. 

Mitt ena jobb är inom välfärden, ett jobb få människor ens vill jobba med nämligen barn/ungdomar med diagnoser som gör att de är utstötta av samhället. Hos oss kommer dom när dom nått botten. De har sumpat relationen till nära och kära, skolan och socialtjänst.

Diktaturen i Eritrea påverkas inte av ifall jag har 18 000 kr eller 32 000 kr i lön. 

Men "överklass", jag kommer inte ens upp så att jag kan kalla mig höginkomsttagare(gränsen går vid ca: 455 000 kr för statlig inkomstskatt) vilket är mitt mått då jag har ett par månader där jag tjänar lite mindre p.g.a sjukdom eller att jag helt enkelt håller igen för att jag ska orka framöver. Det är därför inte relevant att ange de lönerna de månaderna för de är relativt få och det är lättare att förstå att jag inte kan lägga undan lika mycket då.

Synd att en stolle som du ska solka ner när jag i övrigt fått så många bra tips. 

Nej det är korrekt att jag inte lever på marginalen då jag faktiskt drar runt det utan det är väl mest en känsla att det är tråkigt när pengarna slukas med jämna mellanrum eller helt enkelt glider mig ur händerna. Det när jag jobbar som jag gör.

Men är TV-licens, försäkringar o dyl. lyx, det känns ganska normalt att ha/betala för det. Hade jag varit arbetslös hade det varit lättare att förstå där jag haft andra prioriteringar. När jag studerade levde jag på 9500-11500 netto och klarade mig på det. Nu har jag 3 gånger så mycket men känner inte att mitt liv blivit 3 gånger bättre.

Utematen är en direkt konsekvens av att jag flänger mellan jobb och inte orkar eller hinner. Den posten skulle elimineras ifall jag var utan jobb och kläder måste jag ha om jag vill ha jobbet kvar. Om jag inte jobbar skulle den posten vara extremt liten. Poängen är att jag investerar för att hålla ekorrhjulet igång.

Jag är för övrigt sjukt slarvig med maten, utemat ofta kan låta dyrt men oftast blir det bara 1 mål mat om dagen, 2 om jag äter mackor eller gör något lättare på kvällen.