Anonym (I valet och kvalet) skrev 2018-08-07 17:57:17 följande:
Jag vet att han skulle bli en bra pappa eftersom jag har känt honom i flera år och han är en känslosam och inkännande person och han har dessutom sagt de senaste åren att han längtar till att bli pappa. Han jobbar som lärare och är väldigt omtyckt av sina elever. Sedan är det ju inte så bra att det är med mig, hans ex. Det är där en viss oro ligger. Men det blir ju hans barn ändå som han kommer att älska oavsett.
De var inte officiella på facebook etc när han låg med mig sista gången men träffades seriöst. Sedan några dagar efter det så gick de ut med det på fb. Så det är kanske okej med henne även om hon får veta när det var. Jag tänker att han får berätta det han vill för henne. Hon kommer nog inte fråga mig någonting om det.
Tresamhet är inte en möjlighet nej. Jag har några bekanta som lever så men jag tror inte mitt ex eller hans tjej vill det. Hon vill nog ha honom själv och han säger att han inte längre är kär i mig utan älskar mig som person. Då vill man nog inte ha ett förhållande. Sedan hade jag säkert gått med på det för att jag är kär men nej, är nog inget för dem.
Det var intressant och sorgligt det några av er skrev, det är det jag är rädd för. 'Hade valt annorlunda' och 'Hanna'. Jag tror att det här kommer bli väldigt tungt för mig. Jag mår rent fysiskt illa och känner mig svag i knäna när jag tänker på dem tillsammans. Jag är glad för hans skull att han mår bra med henne men jag är svartsjuk ändå.
Hanna, så här i efterhand, vad var jobbigast och hur länge tog det innan det blev bättre? Vad hade gjort det lättare tror du?
Jag har ringt honom nu men fick inget svar. Skrev ett sms att det var viktigt och att han skulle ringa mig så fort han hade möjlighet. Är sjukt nervös men vet inte riktigt varför.
Det jobbigaste var nog att han inte älskade mig längre, och det fanns inget som kunde ändra på det.
Kände mig så fruktansvärt ensam och oälskad under graviditeten och förlossningen. Det var sorgligt.
Han var med på förlossningen, men det var mest smärtsamt att ha honom där faktiskt.
Det kändes i hjärtat att han åkte hem till sitt när han varit och träffat sonen. Kändes så fel. Han skulle ju bo hos oss, och vara en familj med oss!
Han sa att vi kunde prova att bo tillsammans som vänner, men gjorde klart att hans känslor var helt döda, och det skulle aldrig bli något mellan oss igen.. Jag sa nej till detta, det hade om möjligt gjort situationen värre, tror jag.
Det var många ensamma kvällar.
Jag blev faktiskt lite bitter efter ett tag.
Nu i efterhand så vet jag att jag skulle inte ångrat mig om jag gjort abort den gången. Jag ångrar inte min son, nu när han finns, men hade inte ångrat en abort heller.
Men samtidigt hade jag inte kunnat tänka mig ett barnlöst liv, det hade varit en outhärdlig sorg om jag inte fått några barn, så hade jag varit 38 så hade jag inte vågat chansa på att jag fått någon mer chans till ett barn.
