Dåligt samvete över att vi planerar syskon

Jisses, vilka curlingföräldrar ni kommer bli om ni har dessa tankar :-0

Vi fick tvåan när första var 15 månader, och jag hade också tänkt låta äldsta få vara hemma... men det var bara att glömma, jag hade inte en chans att jonglera en bebis som ständigt ammades och en ettåring med oändligt behov av stimulans. Fick bli dagmamma efter ca 2 månaders ändlöst slit. Där trivdes hon verkligen superbra, kan tilläggas.

Vi har två barn med 1,5 år emellan och de är absoluta världsbästisar. De vänner de har som är ensambarn bönar och ber om att få ett syskon för att de känner sig ensamma och har tråkigt. Så ja, sluta oroa dig, att ge ert barn ett syskon är det bästa ni kan göra, för ert barn, och för er själva, för familjen. 

Om du vänder på det... Att inte se det som negativt att storasyskonet måste dela med sig av er..utan att hon FÅR en något som är bättre..en person som i 99% av fallen Alltid kommer finnas där för henne ( även om de säkert kommer bråka av och till en heldel genom åren ) någon som trots att den tycker att storasyster är pest och pina ÄNDÅ kommer att älska storasyster ovillkorligt, när de är små en lekkompis som är mycket bättre på att leka än mamma o pappa,någon som har tid att leka och vill leka ...när de blir vuxna någon som finns där,som delar samma minnen ( mer eller mindra) någon som känner en utan och innan och vet exakt vilka knappar man ska trycka på..någon som finns där och dela på ansvaret när ni föräldrar blir gamla och och är de som behöver hjälp.... Jag och min lilla syster var som hund och katt när vi växte upp 1,5 år emellan och ganska olika till sättet...men som små hade vi roligt ihop dess emellan och som tonåringar var det skönt att ha någon mer focusen låg på..idag som vuxna boendes 20 mil ifrån varandra pratar vi ofta på messenger,sms,och hjälps åt med att titta till våra föräldrar som börjar bli till åren ... Vi har båda familj o barn men iom att vi är två som kan ställa upp när de behöver hjälp kan vi dela på det och ingen av oss behöver ha dåligt samvete om vi inte kan en helg..då fixar den andre det som behövs.. Jag och min syster är väldigt olika men eftersom våra föräldrar alltid var rättvisa i sin behandling av oss och såg till att vi båda kände att vi dög som vi var,att vi nte behövde vara eller tycka lika, de uppmuntrade oss att göra det vi ville och att utbilda oss till det vi ville,utan att lägga några värderingar i vad vi valde de lät oss känna att så länge Vi var lycklga med de val vi gjorde så var det bra nog. Jag har själv tre barn tätt ca 1,5 år emellan varje och som små hade de såå roligt ihop,idag är de tonåringar och det är inte alltid en dans på,rosor att ha 3 hormonstinna tonåringar i huset men de är rörande överrens om en sak...det är OK för DEM att kalla varandra både det ena och det andra... Men om någon " utifrån" säger något dumt om ett syskon så står de upp för varandra och hjälper varandra

Det ska du inte ha.

Sluta med det. Ett syskon är en av de största gåvor du kan ge ditt barn! Jag har 13månader mellan mina äldsta, de har haft enorm glädje av varandra! Nu är de i tonåren och finner fortfarande stort stöd hos varandra. Sen fick jag en tredje ett par år efter tvåan och ett fjärde för ett år sedan då de andra tre var stora. Syskon är en stor glädje och gåva!

17 månader mellan mina barn. De är jättebra kompisar och leker på i princip samma nivå. De har mycket glädje av varandra.

Oroa dig inte

Input som går lite emot varandra, men ändå:

1. Barn mår inte nödvändigtvis dåligt av att gå i förskola tidigt. De stimuleras bättre än hemma, och pedagogerna gör en massa aktiviteter med dem, med massa lärande i baktanke.

2. Ni vet inte om nr 2 blir lätt att få till ens.

3. Shit happends. Med tiden får syskon alltid glädje av varandra, och 2-3 år mellan barnen är ju fullt normalt.

Alla barnfamiljer jag känner tycker att det har varit jättebra att få barn tätt. De har väldigt mycket glädje av varandra när de är små. Det överväger nackdelarna. Ni ska ju inte skaffa tio barn... då kan man oroa sig för att inte eäcka till.

Du kan ju vända på det. Hur blir det att växa upp utan syskon? Om man vill ha syskon, ser andra som har syskon, och inte har syskon själv. Eller när du växer upp och hon måste fira jul ensam med sina föräldrar, inga syskon att dela det med, inga syskon att kunna prata om sina föräldrar med så som syskon gör. Och när ni blir gamla, när ni bara har hon som kan hälsa på och hon känner ansvar, ni har bara henne. Eller när ni dör och hon ska ta hand om erat dödsbo själv.

Om ni nu så gärna ville ha flera barn och ni har lyckan att kunna bli gravida så behöver ni inte ha dåligt samvete för att ni ger henne allt det här.

Sen kan det ju också bli ett syskon från helvetet med en uppväxt präglad av rivalitet och där man inte står ut att umgås som vuxna och kommer att gräla och bli bittra fiender över vem som ska ha mormors vas, men det behöver vi ju inte se som det mest troliga utfallet ;) men om ni går på känslan att ni vill ha fler barn så ska det nog gå bra.