IVF start i HÖST - vi som ska göra vår första IVF

Det gör inget att det blev långt , är så skönt att ventilera om både sitt eget och även bolla med andra och peppa! :)

Hopps också det, fick gå på letrozole till en början, det uppföljdes alltid med VUL och varje gång såg de stora fina äggblåsor iaf, så jag hoppas på det bästa. Guud jag förstår dej så mycket! Ångest att gå på toa ifall det skulle ha kommit mens. Vet inte om jag kommer orka hålla mig till testdag den dagen jag väl kommer dit.

Usch, blir lite besviken på att höra att läkare beter sig så. Jag har full respekt för att de vet vad de håller på med men de måste ta sina patienter på allvar tycker jag. Trots ålder. Det är ju många i ung ålder som har problem.. hur känns det att inga fel hittades? Känns det skönt att allt verkar se bra ut eller hade det känts bättre att få ett konstaterat fel? Tycker också det är jobbigt när alla andra får barn, och som om det inte är jobbigt nog så har jag läst att så många barn som ska födas i vår kommun 2019 har intr fötts sen tidigt 90-tal. Så är verkligen en boom här nu..

det är samma i vår relation, sambon är motsatsen till mig, han vill ta det som det kommer, inte prata om det med någon (knappt mig, han vill inte oroa upp sig varje dag som han säger) han lever lite i förnekelse och har blivit besviken varje månad jag fått mens fast vi fått svart på vitt att vi inte kan få barn utan hjälp. Medans jag vill läsa all statistik som finns, läsa alla forum , diskutera osv. Så det är tur att jag får bolla mina tankar här :)

Jag håller verkligen med dig, att få bolla tankar här är guld värt. Det är som att du beskriver min pojkvän när du berättar om din egen, haha. Vi har också varit motsatser till varandra, på både gott och ont har jag börjat förstå under resans gång. Ibland är min kille löjligt positiv, vilket jag ibland har tolkat som nonchalant. Svår balans det där när en vill prata men inte den andra. Har du/ni några vänner eller familj som vet om er resa?

Idag har jag knappt gjort något annat än sprungit på toa, lutinus lurar mig hela tiden.

Hoppas att ni har guldägget på gång redan nu i den här omgången! Och att ni får ut en bra mängd ägg så ni kanske till och med har möjlighet att få till frysen om det skulle behövas eller för syskon.

Det där är en sån bra fråga! Jag kan på ett sätt känna att det hade varit "skönt" att ha ett konstaterat fel, att veta vad det är som gör att det inte lyckas och ksnske kunna få riktad hjälp. Men samtidigt känns det hemskt att önska sig ett fel. Som det är nu så går det ju ändå inte, och då känns det så misslyckat, för inget är ju fel... fast ändå är något fel! Hur var det med er, var det din sambo som hade få spermier? Kommer ni befrukta med icsi då? Om det är något som har diskuterats.

Haha men Gud vad bekant det låter! Min sambo kan också låta jättepositiv, jag pratade om att jag nog skulle berätta för chefen inför omgång två som jsg redan ställt in mig på. Då svarar han att det kommer ju förhoppningsvis inte ens behövas. Nästs gång är han så negativ att han säger ? jag blir nästan irriterad över att vi utsätter oss för det här för jag är 100 på att det inte kommer resultera i något ändå!?

Vi har berättat för ett annat par vi umgås mycket med, det tog ett tag men då tyckte nog sambon det var skönt att få ventilera med vänner också. Jag har berättat för ftt fåtal väninnor men bett dem inte fråga hur det går hela tiden. Hur har ni gjort?

Ja det vore önskedrömmen! Har verkligen försökt förbereda mig på både positiva och negativa besked.

Jag förstår.. när jag sökte med min förra sambo och inget fel hittades kände jag precis lika. Nu när det visats att nuvarande sambon haf för få spermier är jag orolig att mitt ?dolda fel? kommer försvåra det ytterligare.. ja för oss är icsi det enda alternativet.

Hur går det med ruvandet då?

Huvudsaken tror jag är att båda verkligen får uttrycka sig och berätta hur dom känner. Att det går upp och ner och att man lätt kan kastas mellan att vara positiv och exalterad till att i nästa stund känna varför gör vi ens det här tänker jag är rätt normalt. Och det är nog jobbigt om en hela tiden ska behöva hålla upp nån fasad. Haha jag tänkte precis som dig, vid det andra försöket berättar jag för chefen, vilket jag också gjorde.

Precis som för er så vet ett annat par som vi umgås med i princip hela tiden, det föll sig bara naturligt och dom är så bra stöd i det här. Även om dom inte har en aning om hur det här är att gå igenom eftersom de inte har haft några problem att bli gravida. Sen vet en barndomskompis till mig. Men annars inga, jag vill inte att för många ska veta och jag känner att jag får det stödet jag behöver av de som vet. Och inte minst i det här forumet.

Ja exakt, dolda fel! För det är ju det man känner, något måste ju uppenbarligen vara galet om det inte tar sig. Hoppas att det bara stämmer bättre nu, och skönt att veta att det blir isci, då får ni ju så bra förutsättningar som möjligt!

Uselt, testade negativt imorse. Visserligen inte td förrän på söndag men det tror jag inte spelar någon roll. Har inte fått mens, men rejält med rosa lutinus och det tar jag knappast som ett gott tecken. Känner mig lite dum som bara inte väntade till på söndag med att testa för som det är nu ska jag ju ändå fortsätta med lutinus och testa på söndag igen. Och negativa test är inte kul att ta.

Lycka till på vul:et imorgon!

Ja precis! Jag tycker det är sunt när han är både positiv och negativ, det är när han är tyst jag har som svårast att hantera honom! Har du en bra chef så det kändes okej att berätta?

Sådär känner vi också, det föll sig naturligt att berätta även om de inte har en aning om hur vi känner och vad vi går igenom mentalt. Ja Gud det hör forumet är guld att få diskutera i, så skönt när man kan känna samförstånd och få/ få ge stöd .

Många gånger funderar jag på om dessa oförklarliga barnlösa kommer få sitt fel förklarat när sjukvården kommit ännu längre. Ja det känns faktiskt skönt med icsi.

Men vad trist!! Förstår ändå att du tjuvtestat, helt 100 på att jag inte kommer orka hålla mig till testdag. Håller ändå tummarna för dig att mot alla odds mensen inte kommer. Hur snurrar känslor och tankar nu då? Tack så jättemycket <3

Jag vet inte om jag och mitt psyke klarar så mycket mer.

Sonen dog i v 16 i juli, begravdes i okt...

Misslyckad frysåterföring nov

Misslyckat färsk insättning Jan...dock 4 i frysen

Förra veckan omkom min bror i en olycka...

HUR MYCKET SKA MAN KLARA

Ja exakt, det tysta är svårast! Jag behöver veta att han känner samma som jag och att han tar initiativ till att prata av sig.

Jag har en väldigt bra chef, så det kändes ändå ganska naturligt att berätta för henne. Jag är typ aldrig sjuk annars så när jag visste att det skulle komma mycket frånvaro så kändes det allra enklast.

Eller hur? Jag tror verkligen det, eller iaf så hoppas jag att det kommer att forskas mer kring ofrivillig barnlöshet och att utredningarna då blir grundligare från början. Skönt att ta bort ett osäkert moment med befruktningen.

Ruvningen är lång! I början är jag rätt cool, men fasen sen börjar jag leta symptom, sen försvinner symptom och till slut är jag så förvirrad så jag inte vet vad. Har fortsatt blött/haft färgad lutinus, men det är som inte riktigt mens heller. Men tänker att testet ändå har visat vad som gäller, och att vårt tredje inte lyckades.

Hur gick vul:et, har ni fått något datum för plocket?