Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.

Varför blev ni familjehem då om ni redan från början visste att det kanske skulle bli jobbigt och svårt?

Kommer du att kunna kunna förändra förhållningssätt och inställning till barnet om ni får uppbackning, stöd och handledning? Tycker du ska ta en rejäl funderare och är svaret nej så säg upp uppdraget omedelbart så ni inte befäster en dålig utveckling hos barnet.

Om du däremot tror att du kan få tillbaka gnistan igen så sätt upp ett möte med familjehemssekreterare och barnets socialsekreterare och prata lösningar. Vad behöver ni? Handledning? Stöd till familjen? Gå ner i arbetstid? Avlastningsfamilj? Stöd i kontakten med biofamiljen?

Låter som det är ett nyplacerat barn och att det är er första placering. Är ju lätt att skylla på att ni inte visste alla om barnet och att behovsbilden hos barnet inte var tydlg men så är det med nyplaceringar. Är ju nu jobbet börjar med att hjälpa barnet att må bra och ge det en vettig tillvaro.
Låter dock som en ganska dålig matchning då ni har barn som är två år yngre.  Nyplacerar man barn så ska de antingen vara yngst i familjen eller så ska det vara rejäl åldersskillnad så att det inte blir konkurans i familjen.

Det är ju inte familjehemmet som ska få stöd egentligen utan barnets föräldrar. Familjehem ska ju kunna rycka in och kunna hantera barnet utan stöd när det inte funkar att barnet bor hemma med hjälp av stöd..

Familjehem får handledning när organisationen fungerar som den ska. De är inte ett behandlingshem och så svåra placeringar kräver givetvis kvalificerad handledning.

Ja, ring direkt.

Att ställa "krav" på att den placerade ska vara yngst eller rejäl åldersskillnad kapar väl rätt många möjligheter? Jag har varit i familjehem där jag både varit äldst (var bara nått år mellan mig o deras biologiska) och i hem där jag varit ensam. Det handlar mer om hemmens förmåga att prioritera så det blir rätt.

TS, jag tycker ni bör avsäga er uppdraget och inte åta er några nya, barn som behöver familjehem har ALLTID nån form av problematik. Ni kommer aldrig få ett barn där allting bara funkar och är perfekt! Jag tillhörde väl ett av dom mer lättplacerade barnen eftersom soc ansåg att jag och min mor hade en osund relation, men endå fanns det dom som tyckte jag var för jobbig för dom.

Så eran tanke var god men avsluta innan ni skadar barnet mer än gör nytta.

då ska ju barnet va på ett hvb och inte ett familjehem

Det försöker man undvika i det längsta, även med äldre tonåringar. Men förstärkt familjehemsvård med en vuxen hemma på deltid åtminstone.

Kloka ord. Tack!

Det är nog så att jag gick in i det här med ärligt stort engagemang och motivation! ..men också en nypa naivitet.

Jag tror att jag förblindades av de tidigare framgångarna som mentor och därefter kontaktfamilj till barn och ungdomar och kände att det gick så bra så då måste det ju gå bra att vara familjehem.

Jag tror att jag kanske helt enkelt passar bäst till att stötta barn och ungdomar, men att jag inte vill "adoptera" eller "ta över" dem...

Sund och viktig insikt om det är så... önskar bara att jag förstått det tidigare... för alla inblandades skull...

Och soc.tjänstens familjebehandling inblandad minst en gång i veckan, låter det som på problembeskrivningen. Öppenvården måste fungera som ett stöd, antingen i den nya tillfälliga familjen eller om det är en uppväxtplacering. Har arbetat med väldigt kvalificerade och erfarna familjehem och jourhem och stöd från kommunen var mkt regelbundet. Det var aldrig snack om att bara dumpa ett omhändertaget barn i en familj.

En kompis till mig (och hennes familj) ville vara avlastningsfamilj till en flicka på 7 år. Sedan ringde hon till mig (och flera andra..) Och beklagade sig att flickan va så dum och tackade aldrig när hon fick nått. Min kompis hade varit såå snäll och köpt en glass till henne, men hon tackade inte. Så då tyckte hon att hon kunde ringa runt och prata skit om den lilla flickan till andra. Fyfan. Får ont i magen när jag tänker på det. Min kompis är en sån som vill att allt ska vara perfekt, lägger upp perfekta bilder på nätet på sin perfekta familj. Vad var inte bättre då än att ta sig än ett barn och visa hur duktig man är. Men när barnet inte är exakt som man vill så slänger man bort det. Som att barnet inte redan har det tufft som det är... vet inte vad jag ville säga med detta men tycker bara så synd om barnen. Förstår att det är tufft för dig just nu ts, men snälla ta inte emot fler barn hem till er

Du kanske borde börja fundera på att det i princip aldrig blir som man tänkt sig och att det inte är så lätt som man kanske tror att ta hand om någon annans barn. Om du fortfarande är intresserad att hjälpa så kanske du bör överväga att bli kontaktfamilj/avlastningsfamilj istället för att ta hand om ett barn på heltid vilket kan va mycket påfrestande och jobbigt. Som kontaktfamilj tar du emot ett barn kanske en gång i veckan när föräldrarna behöver avlastning.

Fy farao vad tufft det låter. Bra att du ropar på hjälp och jag tycker att du är värd all heder för att du försöker. 

Några tips som kanske kan få situationen att bli lite lättare:

Gör en lista över aktiviteter och miljöer som funkar (bättre) och se till att lägga så mycket av er tid som möjligt på att göra det och vara där. Är det lättare i parken, i badet, när ni går ut med hunden, tittar på film så gör det ofta och mycket. På samma sätt om hen triggas i affären, i köket när mycket händer där, på utflykter, så undvik det eller se till att en vuxen kan ge full uppmärksamhet när ni måste göra det.

Belöningssystem. Visst är det lite hundträning över det hela, men ni har en ohållbar situation som ni måste förändra och då är effektivitet värdefullt. Beröm allt positivt som hen redan gör och ignorera det negativa ett tag. Går hen in med leriga skor så beröm hen för att hen stängde dörren och nämn inte leran. Nästa steg är att belöna beteenden som ni vill se. Tex att hen kommer till matbordet direkt när det är dags att äta, eller att hen gör sig i ordning inför kvällen och går och lägger sig självständigt. Bara, bara positivt i ett par, tre veckor och sedan kan ni välja ett (1!!) beteende som ni vill ha bort och sedan ge negativa poäng (bestraffning) för det - givetvis fortsätter ni med det positiva parallellt.

Men välj inte lögnerna. Det är så vanligt att barn som är otrygga och trasiga ljuger som en försvarsmekanism och av ren självbevarelse. Det bästa sättet att hantera det på är att inte ta det personligt. Dubbelkolla och bekräfta allt, men gör ingen stor grej av det. Sånt är livet och det är inget som rubbar dina cirklar.

Skapa dig en tydlig bild över hur du vill vara och hur du vill att din roll ska se ut. Du vill tex. vara trygg och kärleksfull. En klippa. Försök att se alla tillfällen under dagen när du lyckas. Försök att föreställa dig vad du ska göra imorgon, för att vara den personen. Överkurs är att se när du börjar brista och snabbt lägga om kursen - det är bättre att ge alla barnen glasspinnar eller extra skärmtid, om det ger dig möjligheten att lugna ner dig och återfå balansen.

Fortsätt be om hjälp och stöd. Det finns inget bättre du kan göra än det och det är raka motsatsen till ett nederlag. Du försöker ju fortfarande, du kämpar på! 

Skapa er egen avlastning med. Det verkar helt nödvändigt om hen är våldsam mot era yngre barn och därför måste övervakas hela tiden. Någon aktivitet efter skolan kanske, har ni någon släkting eller vän som kan vara barnvakt någon timme i veckan, eller att ni betalar någon för läxhjälp.

Och fungerar inte den här placeringen så är det så världen är ibland. Du måste våga misslyckas här i livet för att kunna göra något av vikt alls.

Det är väl rätt givet?

Man vill göra en insats!

BÄttre att veta att det kommer bli jobbigt och svårt, än att gå in i detta med rosenröda drömmar som inte kommer att finnas...

Med den listan du skriver upp så hade du ingen aning vad ni gav er in på, det är såna här vi måste få bort, ni förstör mer än ni gör nytta, har mindre kunskap och ork för att ens försöka.

För barnets bästa, låt barnet få en bra familj att åka till, barnet förtjänar det, en lycklig familj, en som kan barn och deras utveckling, en familj som har förstående och kunskap, som du beskriver allt kanske ni ska vara foder värd åt en hund istället, första veckan ska barnet tacka för sig? herre gud !!! vem har problem ni eller barnet?

Fast då kunde ju barnet lika gärna ha stannat hos sina föräldrar. Ett familjehem ska inte va familjehem om dom behöver stöd utan dom ska rycka in när föräldrarna inte klarar av att ta hand om barnet trots stöd så i det fallet är ju föräldrarna och familjehemmet på samma nivå. Och vet familjehemmet att det kan bli jobbigt och svårt så ska dom definitivt inte va permanent familjehem utan börja som kontaktfamilj

Det är väl inget konstigt om många familjehem behöver stöd? De ska vara stadiga och tåliga vuxna/vuxen, beredda på svårigheter, men förväntas INTE ha behandlingskompetens. Många svåra barn behöver mer än en vanlig familj. Ofta består det stödet framförallt av utökat stöd till barnet, t.ex BUP, Hab eller familjebehandling.

Men vilka trista svar! Lätt att sitta anonym på nätet och döma ut folk...

Vilken tuff start ni fått! Naturligtvis är det inte tänkt att ni ska vara ensamma i detta, soc ska kunna ge er hjälp och stöd. Tyvärr tror jag att deras arbetsbelastning är för hög. Och dessutom blev det här just över sommaren, då de har ännu mindre resurser.

När det gått så här långt, om känslorna är befästa liksom, så är det kanske bäst att avsluta placeringen? Ibland blir matchningen inte rätt helt enkelt. Med rätt stöd redan från början hade det kanske funkat, eller inte.

Ni hade en vision och längtan att kunna göra skillnad för någon, och ni vågade satsa. Ni har lärt er nya saker och fått erfarenheter.

OM ni efter en tid känner att ni vill, vågar och orkar igen, kanske ni skulle gå via ett företag i stället? Där finns helt andra möjligheter att få stöd, möjlighet att ringa dygnet runt, din konsulent kommer hem minst var 14:e dag, konsulenten sköter all kontakt med soc...