Ta hand om psykiskt sjuk person

Anonym (Orolig)

Äldre 3 Sep 13:17
98 svar

Citera Visa endast Anmäl

Ta hand om psykiskt sjuk person

Min man har ett slags bonusbarn, en tjej som numera är vuxen (runt 30 år) och hon har alltid haft psykiska bekymmer, har borderline diagnos. Nu vill han att hon ska bo hos oss i några veckor, då hon mår för dåligt för att vara själv i sin lägenhet. Jag vill ju inte säga nej, då mina barn (som iofs är yngre) har bott hos oss varannan vecka och ett av mina barn bor fortfarande hos oss. Och min man ställer ju alltid upp på saker och ting, så hur kan jag säga nej?

Samtidigt så har vi gjort detta en gång tidigare och det var katastrof. Varken jag eller barnen stod ut. Hon skulle störa sig på allt, anmärka på allt, försöka ändra saker. Krävde att det skulle vara tyst när hon var trött (vi skulle prata tystare under frukosten, då hon fortfarande sov, barnen skulle inte gå upp på natten för att dricka vatten) och fick ett aggressivt utbrott mot mig en gång och det gick inte att få henne att tagga ner heller. Jag kände mig hotat i mitt eget hus och sa aldrig mer.

En gång försökte hon ta livet av sig (när hon bodde själv) och en polis undrade varför inte vi kunde ha henne hos oss ett tag. Jag får förstås dåligt samvete då, men..... Och nu ska hon bo hos oss i några veckor, kommer nog ut ifrån psyk när som helst. Min man säger att vi kan prata med henne direkt i början igen (han har redan pratat med henne). Och han säger att hon mådde dåligt på ett annat sätt då, och det kommer inte att upprepas. Jo, jag sa att vi kanske får hålla det väldigt enkelt och säga att det är viktigt att hon inte lägger sig in i det som gäller vårt liv, våra rutiner. Och att jag behöver lugn och ro på kvällarna.

Har någon några tips eller tankar?
- «
- ‹
- Sida 6 av 9
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ta hand om psykiskt sjuk person
Anonym (sköldpaddan)

Äldre 4 Sep 16:57

#51

Citera Visa endast Anmäl

Borderline är en väldigt tung diagnos att bära, både för den drabbade och för de anhöriga. Som tur är finns det idag effektiv evidensbaserad psykoterapi för det. Den ena heter dbt (dialektisk beteendeterapi) och den andra mbt (mentaliseringsbasetad terapi). Det bästa ni kan göra är att hjälpa bonusdottern att få någon av de två terapiformerna.
Anonya

Äldre 4 Sep 16:59

#52

Citera Visa endast Anmäl

Det jag spontant tänker är att hon borde få bo i en stödlägenhet, dvs att hon har en egen lägenhet men det finns gemensamma utrymmen och en eller flera vuxna på plats. Då har hon både praktisk hjälp med saker och stöd i det psykiska måendet.

En sak som skulle underlätta för dig och din man är att han fick körkort ifall det inte finns medicinska hinder för det. Då skulle inte du behöva skjutsa honom.
Anonym (X)

Äldre 4 Sep 17:07

#53

Citera Visa endast Anmäl

Colourfulrainbow skrev 2018-09-04 16:53:03 följande:
Din 24-åring kan väl bo hos pappan under dessa veckor? Han kan väl komma och besöka er dagtid istället?
fornminne

Äldre 4 Sep 17:46

#54

Citera Visa endast Anmäl

Aurora Borrealis skrev 2018-09-04 16:21:35 följande:
Så, hur kommer det sig att du gömmer henne med en frisk 24-åring? Om hon vore autistisk t ex så förstår du att du får problem i tillvaron när du undrar varför den autistiska inte är "lugn, studerar och sköter sig" så som min 24-åringe son. Problemet är att du ställer orimliga krav som dottern inte kan uppfylla p g a sin psykiska sjukdom. Du verkar på något märkligt vis utgå ifrån att hon är frisk, klaga och "hjälpa till att kasta ut henne för det är jobbigt för dig", i likhet med vad folk gjorde med handikappade och psykiskt sjuka för 100 år sedan. Du driver dig själv till vansinne genom att hjälpa till att flytta henne till eget boende 8 gånger vilket hon inte klarar. Du försöker på så vis om och om igen springa in genom en stängd dörr. Läs på om personlighetsstörningen, problematiken, fråga hennes läkare vad ni kan göra för att lindra symtomen hos henne. Byt taktik helt enkelt. Sluta kräva att en fisk ska cykla- ställa orimliga krav att en psykisk sjuk människa ska "vara lugn och fin, studera, klara sig ensam" så som min 24-åring, "för när hon inte kan det får hon inte vara här" o s v när det ju inte är så att hon kan leva upp till att vara som din friska son i detta fallet.

Du verkar resonera som att denna vuxna borderline-kvinna är ts ansvar. Det är hon inte. Hon är inte ts dotter. Hon är inte ens makens dotter, utan var hans "bonusdotter" ett tag. Ham har valt att fortsätta ställa upp, men det låter som om han har tagit på sig alldeles för mycket. Om den här tjejen (kvinnan) inte klarar att bo själv och inte kan uppföra sig, behöver hon professionell hjälp. Kanske någon form av stödboende eller gruppboende. Man kan inte ta emot en psyksjuk person som beter sig illa eller börjar styra och ställa. Ts har rätt till trygghet i sitt eget hem. Om maken vill fortsätta hjälpa den här kvinnan, får han ordna det på något annat sätt. Ts gör alltså helt rätt som sätter ner foten, särskilt med tanke på vad som har hänt tidigare. Därtill är det uppenbart att ts och maken blir utnyttjade. De har gett henne pengar som mamman nu har, Ts skjutsar regelbundet... Till TS: Jag förstår att det är svårt att säga nej, sett till omständigheterna. Men du måste sätta dig ner och prata allvar med din man. Ansvaret för denna kvinnas liv och hälsa kan inte ligga på era axlar, det är helt orimligt.
Anonym (svårt)

Äldre 4 Sep 18:42

#55

Citera Visa endast Anmäl

fornminne skrev 2018-09-04 17:46:35 följande:
Du verkar resonera som att denna vuxna borderline-kvinna är ts ansvar. Det är hon inte. Hon är inte ts dotter. Hon är inte ens makens dotter, utan var hans "bonusdotter" ett tag. Ham har valt att fortsätta ställa upp, men det låter som om han har tagit på sig alldeles för mycket. Om den här tjejen (kvinnan) inte klarar att bo själv och inte kan uppföra sig, behöver hon professionell hjälp. Kanske någon form av stödboende eller gruppboende. Man kan inte ta emot en psyksjuk person som beter sig illa eller börjar styra och ställa. Ts har rätt till trygghet i sitt eget hem. Om maken vill fortsätta hjälpa den här kvinnan, får han ordna det på något annat sätt. Ts gör alltså helt rätt som sätter ner foten, särskilt med tanke på vad som har hänt tidigare. Därtill är det uppenbart att ts och maken blir utnyttjade. De har gett henne pengar som mamman nu har, Ts skjutsar regelbundet... Till TS: Jag förstår att det är svårt att säga nej, sett till omständigheterna. Men du måste sätta dig ner och prata allvar med din man. Ansvaret för denna kvinnas liv och hälsa kan inte ligga på era axlar, det är helt orimligt.

Helt rätt! Att ha en människa nära sig som behöver ständig uppmärksamhet, är dessutom extremt krävande. Det är inget som kan åläggas vem som helst. Det klart att man kan ställa upp för någon som mår dåligt, men till en viss gräns.
Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 19:39

#56

Citera Visa endast Anmäl

Colourfulrainbow skrev 2018-09-04 16:53:03 följande:
Din 24-åring kan väl bo hos pappan under dessa veckor? Han kan väl komma och besöka er dagtid istället?

Absolut! Om han vill! Jag tror dock att han kanske vill vara här ändå, då han har mer plats och möjlgiheter här.
Aurora Borrealis

Äldre 4 Sep 19:46

#57

Citera Visa endast Anmäl

fornminne skrev 2018-09-04 17:46:35 följande:

Du verkar resonera som att denna vuxna borderline-kvinna är ts ansvar. Det är hon inte. Hon är inte ts dotter. Hon är inte ens makens dotter, utan var hans "bonusdotter" ett tag. Ham har valt att fortsätta ställa upp, men det låter som om han har tagit på sig alldeles för mycket. Om den här tjejen (kvinnan) inte klarar att bo själv och inte kan uppföra sig, behöver hon professionell hjälp. Kanske någon form av stödboende eller gruppboende. Man kan inte ta emot en psyksjuk person som beter sig illa eller börjar styra och ställa. Ts har rätt till trygghet i sitt eget hem. Om maken vill fortsätta hjälpa den här kvinnan, får han ordna det på något annat sätt. Ts gör alltså helt rätt som sätter ner foten, särskilt med tanke på vad som har hänt tidigare. Därtill är det uppenbart att ts och maken blir utnyttjade. De har gett henne pengar som mamman nu har, Ts skjutsar regelbundet... Till TS: Jag förstår att det är svårt att säga nej, sett till omständigheterna. Men du måste sätta dig ner och prata allvar med din man. Ansvaret för denna kvinnas liv och hälsa kan inte ligga på era axlar, det är helt orimligt.
Vad jag förstod det som är Ts make pappa till dottern. Om man är tillsammans med någon och hen har ett barn som t ex är autistisk så får man acceptera att partnern och dess barn är "ett paket", tycker jag. Man kan ju annars ta pappan och springa iväg, bosätta sig på en öde ö och separera honom från barnet, jag tycker bara inte att det är rätt. Om jag blir ihop med en partner som har ett gravt autistiskt barn i 30-års åldern som får utbrott, inte kan tala, inte kan uppfatta sociala koder alls, inte gillar att bli vidrörd, skriker rakt ut 5 ggr per dag, måste ha scheman som inte förändras att leva efter så kan jag försöka att fortsätta att kräva och kräva att denne ska klara sig självständigt och börja "uppföra sig som folk" eller min son som är så lugn och fin, eller inte..... Att sätta ner foten hjälper inte (hon har ju redan gjort det och inga framsteg har skett) om man gör det så som du beskriver utan att utgå ifrån den fakta som finns och börjar förstå vad det är frågan om. 10 % av de som har denna instabila problematik som dottern har lyckas med att ta livet av sig. Om någon t ex är psykossjuk eller depremerad så hjälper det inte heller att "sätta ner foten", kräva att personen rycker upp sig, ge pengar till att starta ett företag och slänga ut personen till en egen bostad 8 gånger och känna sig utnyttjad. Man får kanske först börja med att förstå att personen är sjuk och få förståelse för vad det är frågan om så att något kan bli bättre.
fornminne

Äldre 4 Sep 19:53

#58

Citera Visa endast Anmäl

Aurora Borrealis skrev 2018-09-04 19:46:03 följande:
Vad jag förstod det som är Ts make pappa till dottern. Om man är tillsammans med någon och hen har ett barn som t ex är autistisk så får man acceptera att partnern och dess barn är "ett paket", tycker jag. Man kan ju annars ta pappan och springa iväg, bosätta sig på en öde ö och separera honom från barnet, jag tycker bara inte att det är rätt. Om jag blir ihop med en partner som har ett gravt autistiskt barn i 30-års åldern som får utbrott, inte kan tala, inte kan uppfatta sociala koder alls, inte gillar att bli vidrörd, skriker rakt ut 5 ggr per dag, måste ha scheman som inte förändras att leva efter så kan jag försöka att fortsätta att kräva och kräva att denne ska klara sig självständigt och börja "uppföra sig som folk" eller min son som är så lugn och fin, eller inte..... Att sätta ner foten hjälper inte (hon har ju redan gjort det och inga framsteg har skett) om man gör det så som du beskriver utan att utgå ifrån den fakta som finns och börjar förstå vad det är frågan om. 10 % av de som har denna instabila problematik som dottern har lyckas med att ta livet av sig. Om någon t ex är psykossjuk eller depremerad så hjälper det inte heller att "sätta ner foten", kräva att personen rycker upp sig, ge pengar till att starta ett företag och slänga ut personen till en egen bostad 8 gånger och känna sig utnyttjad. Man får kanske först börja med att förstå att personen är sjuk och få förståelse för vad det är frågan om så att något kan bli bättre.

Att ställa upp och försöka förstå kan man självklart göra - om man kan och vill. Men man har ingen skyldighet att göra det. Nej, ts make är inte pappan, hon skrev tidigare att han bara var bonuspappa ett tag. Men det är 15 år sen. Och även om kvinnan i fråga hade varit hans biologiska dotter, eller adootivdotter eller liknande, hade ts haft rätt att sätta gränser. Detta handlar inte bara om bonusdotterns behov. Ts och hennes familj har också rätt att må bra.
Anonym (svårt)

Äldre 4 Sep 19:57

#59

Citera Visa endast Anmäl

Aurora Borrealis skrev 2018-09-04 19:46:03 följande:
Vad jag förstod det som är Ts make pappa till dottern. Om man är tillsammans med någon och hen har ett barn som t ex är autistisk så får man acceptera att partnern och dess barn är "ett paket", tycker jag. Man kan ju annars ta pappan och springa iväg, bosätta sig på en öde ö och separera honom från barnet, jag tycker bara inte att det är rätt. Om jag blir ihop med en partner som har ett gravt autistiskt barn i 30-års åldern som får utbrott, inte kan tala, inte kan uppfatta sociala koder alls, inte gillar att bli vidrörd, skriker rakt ut 5 ggr per dag, måste ha scheman som inte förändras att leva efter så kan jag försöka att fortsätta att kräva och kräva att denne ska klara sig självständigt och börja "uppföra sig som folk" eller min son som är så lugn och fin, eller inte..... Att sätta ner foten hjälper inte (hon har ju redan gjort det och inga framsteg har skett) om man gör det så som du beskriver utan att utgå ifrån den fakta som finns och börjar förstå vad det är frågan om. 10 % av de som har denna instabila problematik som dottern har lyckas med att ta livet av sig. Om någon t ex är psykossjuk eller depremerad så hjälper det inte heller att "sätta ner foten", kräva att personen rycker upp sig, ge pengar till att starta ett företag och slänga ut personen till en egen bostad 8 gånger och känna sig utnyttjad. Man får kanske först börja med att förstå att personen är sjuk och få förståelse för vad det är frågan om så att något kan bli bättre.

De har inte "kastat ut" henne, då hon aldrig har bott hos dem. Förutom en kort period tidigare då det inte fungerade. Hon är inte makens dotter, utan hans före detta bonusdotter. Rent formellt har de alltså inget som helst ansvar för henne. Ts har ställt upp för att vara snäll och nu förstår jag om hon har nått en gräns.
Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 20:00

#60

Citera Visa endast Anmäl

Aurora Borrealis skrev 2018-09-04 16:21:35 följande:
Så, hur kommer det sig att du gömmer henne med en frisk 24-åring? Om hon vore autistisk t ex så förstår du att du får problem i tillvaron när du undrar varför den autistiska inte är "lugn, studerar och sköter sig" så som min 24-åringe son. Problemet är att du ställer orimliga krav som dottern inte kan uppfylla p g a sin psykiska sjukdom. Du verkar på något märkligt vis utgå ifrån att hon är frisk, klaga och "hjälpa till att kasta ut henne för det är jobbigt för dig", i likhet med vad folk gjorde med handikappade och psykiskt sjuka för 100 år sedan. Du driver dig själv till vansinne genom att hjälpa till att flytta henne till eget boende 8 gånger vilket hon inte klarar. Du försöker på så vis om och om igen springa in genom en stängd dörr. Läs på om personlighetsstörningen, problematiken, fråga hennes läkare vad ni kan göra för att lindra symtomen hos henne. Byt taktik helt enkelt. Sluta kräva att en fisk ska cykla- ställa orimliga krav att en psykisk sjuk människa ska "vara lugn och fin, studera, klara sig ensam" så som min 24-åring, "för när hon inte kan det får hon inte vara här" o s v när det ju inte är så att hon kan leva upp till att vara som din friska son i detta fallet.
JAG har inte fylttat på henne åtta gånger. Det är hon som ändrat inte har kunnat bestämma sig riktigt vad hon vill heller. Hon har hattat fram och tillbaka till en pojkvän, som hon sedan ändå inte ville vara ihop med. Det är redan en regelbunden vana att gå tills hans förråd och flytta in eller ut hennes grejer. Men förutom pojkvännen så har hon också haft olika planer - ett tag bodde hon utomlands, sen kom hon tillbaka. Inte har hon stått i bostadskön då. Min man har ju också försökt kolla om hon gör det, men fick konstiga, intetsägande svar. Det tog några år tills han hade övertygat henne att man måste stå i bostadskön. Tillls dess har hon oftast bott i andra hand och det var tidsbegränsad då.

Jag tycker snarare att ett speciellt boende vore lämplig. Hon kan inte bo hos oss i längden och jag har inte jämnfört henne (du skriver "gömmer", men jag antar att du menar "jämnför") med min 24-åring? Det var en annan person som lät anklagande för att jag låter min 24-åring bo här och ger honom all "omvårdnad". Därför svarade jag att han nog inte behöver nån, för han är en vuxen människa. Jag har verkligen inte jämnfört dem två eller tyckt att det är på samma nivå. Samtidigt har jag som sagt två vuxna barn med ADHD och jag har själv också den diagnosen. Vi har alla kämpat med våra egna funktionshinder. Men vi har aldrig tagit det som ursäkt för att behandla andra människor illa. Även om jag förstår att en personlighetsstörning är ett snäpp värre, men man kan alltid skärpa sig lite extra.

«
‹
Sida 6 av 9
1
2
3
4
5
6
7
8
9
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ta hand om psykiskt sjuk person

Ta hand om psykiskt sjuk person

INNEHÅLL