Gravid med andra barnet och sambon vill abort

Tror du att du kan fortsätta leva med din sambo efter att han ställt ett sådant ultimatum? Jag hade tappat förtroendet totalt. Kan du förlåta dig själv om du gör abort för sambons skull? Jag har gått igenom en abort pga uteblivet missfall och det är nog det absolut jobbigaste jag gjort.

Du bör nog ställa dig frågan om du vill ha ett barn till.

Bortse från situationen runt omkring.

Känner du dig det minsta tveksam till abort så gör det inte. Risken finns att om du gör abort mot din vilja så kommer du aldrig förlåta din sambo. Det kommer ligga som en kil mellan er.

Så du kanske får räkna med att bli ensamstående hur du än gör.

På vilket sätt sviker mannen dig? Han har hela tiden sagt att han inte vill ha barn och har därmed varit konsekvent. Inget svek i min värld.

Sen har han förstås varit klantig (för att beskriva honom snällt här) att ha sex med dig utan skydd och troligen sprutat i dig. De flesta vuxna att det är en väldigt vanlig metod för att göra kvinnan gravid. Han är ju också i högsta grad medskyldig i situationen. Som mannen i en stabil relation hade jag dock litat ganska blint på min sambo och hade nog sett det som ett jättestort svek om kvinnan sen väljer att behålla (nu är det ju istället han som riskerar att tvingas till något han inte vill).

Om inte annat så är det en lärdom för de män som läser tråden med tanke på alla "behåll barnet" råd från (antar jag) primärt kvinnor. Sensmoralen blir tyvärr: Lita aldrig på din fru/sambo hur länge ni än har känt varandra. Skulle hon råka bli gravid så är du helt utlämnad till hennes beslut och vilja att vara konsekvent med det hon tidigare har sagt. För att undvika sådana situationer bör man alltid vara nogrann med var man lägger sina värdefulla droppar.

Missförstå mig inte här... Känner du att du verkligen vill ha barnet så ska du givetvis behålla det för du har sista ordet, men försök även att se det ur hans perspektiv och förstå hans känsla av desperation. Han är helt maktlös och du maktfullkomlig inför något som kommer påverka honom enormt mycket både praktiskt och ekonomiskt (på ett negativt sätt i hans nuvarande värld... men kanske kan ändras). Tror även att som många säger... ifall du aborterar och egentligen inte vill själv så riskerar du att dina känslor för honom tynar bort snart. Oavsett så riskerar du att förlora honom.

Ja exakt, eller han "tror" att han vill ha ett barn till. Bara om några år... Men jag känner lite att han få ta sitt ansvar när vi hamnat i denna situationen. Jag har dessutom alltid sagt till honom att skulle vi hamna i en situation som denna så har jag svårt att tro att jag skulle kunna gå igenom en abort...

I stora drag håller jag med det "ABC" skriver. Detta då jag själv blev pappa "emot min vilja" till mitt äldsta barn. Jag stödjer absolut att kvinnan ska ha sista ordet i denna fråga. Något annat vore fullständigt orimligt då en eventuell abort innebär ett ingrepp i kvinnans kropp. Och man är 2 om att ha "klantat till det". Men det är en svår sits för hur man än gör så riskerar någon att bli lidande. Den framför allt psykiska påverkan man kan få av att tvingas bli pappa emot sin vilja (såvida man inte klarar av att stålsätta sig rejält och trycka undan alla personliga känslor tills vidare) är inte rolig kan jag skriva under på. Med det sagt så ringaktar jag absolut inte de psykiska reaktioner som en abort kan ge kvinnan heller ! Speciellt inte om man upplever sig pressad att göra den emot sin egentliga vilja. Det måste vara fruktansvärt. Jag förstår verkligen att det måste vara skittufft och otroligt spänt mellan er båda just nu.

Det är jättebra att du eller ni går i terapi för vilket beslut som än tas så riskerar någon att bli väldigt ledsen och svinarg på den andre och känna sig fruktansvärt sårad. Förhållandet riskerar absolut att spricka vilket beslut som än tas med långvarigt agg mellan er som följd, såvida inte någon av er ändrar er helt. Säger inte att det måste bli så men risken finns.

På vilket sätt sviker mannen dig? Han har hela tiden sagt att han inte vill ha barn och har därmed varit konsekvent. Inget svek i min värld.

Sen har han förstås varit klantig (för att beskriva honom snällt här) att ha sex med dig utan skydd och troligen sprutat i dig. De flesta vuxna att det är en väldigt vanlig metod för att göra kvinnan gravid. Han är ju också i högsta grad medskyldig i situationen. Som mannen i en stabil relation hade jag dock litat ganska blint på min sambo och hade nog sett det som ett jättestort svek om kvinnan sen väljer att behålla (nu är det ju istället han som riskerar att tvingas till något han inte vill).

Om inte annat så är det en lärdom för de män som läser tråden med tanke på alla "behåll barnet" råd från (antar jag) primärt kvinnor. Sensmoralen blir tyvärr: Lita aldrig på din fru/sambo hur länge ni än har känt varandra. Skulle hon råka bli gravid så är du helt utlämnad till hennes beslut och vilja att vara konsekvent med det hon tidigare har sagt. För att undvika sådana situationer bör man alltid vara nogrann med var man lägger sina värdefulla droppar.

Missförstå mig inte här... Känner du att du verkligen vill ha barnet så ska du givetvis behålla det för du har sista ordet, men försök även att se det ur hans perspektiv och förstå hans känsla av desperation. Han är helt maktlös och du maktfullkomlig inför något som kommer påverka honom enormt mycket både praktiskt och ekonomiskt (på ett negativt sätt i hans nuvarande värld... men kanske kan ändras). Tror även att som många säger... ifall du aborterar och egentligen inte vill själv så riskerar du att dina känslor för honom tynar bort snart. Oavsett så riskerar du att förlora honom.

Så ni hade planer på att ha 4 år mellan barnen där ni verkade vara överens. Å helt plötsligt för att du råkar bli gravid, så tycker du att man kan bryta den överenskommelsen genom att behålla?? Det där är absolut INTE okej att göra så. Väldigt taskigt mot din man och egoistiskt av dig!

Det är väl tvärtom bättre att han är tydlig med vad han anser blir den yttersta konsekvensen redan nu framför att låtsas som att allt är frid och fröjd och sedan lämna när barnet är fött? Det om något hade varit ett svekfullt dubbelspel. Först låtsas att han vill men sen när det blir jobbigt drar han och gnäller över att han egentligen inte ville ha barnet. Förstår inte varför mannen ses som en svikare för att han vill abortera när han hela tiden har varit tydlig. Den som har ändrat sig (eller svikit om man vill vara elak) är ju TS som har gjort helt om från det som sades tidigare. Självklart är mannen lika delaktig i att TS är gravid men det är defintivt inte han som sviker sin partner grenom att "ljuga" innan graviditeten.

Tack för svar, som sagt tidigare är det bra att få läsa ur ett annat perspektiv!

Jag känner ju själv att det är egoistiskt att behålla, det var därför jag bokade tid för abort med. Men jag har inte tänkt på det så att det faktiskt är jag som sviker sambon när jag ändrat åsikt!

Det som gör det svårt är ju att känslorna till barnet kommer direkt när man plussar och skulle jag gå igenom en abort för min sambos skull, skulle jag förlåta mig själv eller honom? Jag vet inte, men behåller jag är det ju inte säkert att sambon förlåter mig... Så egt lätt val är det ej! Även om jag är skurken i det hela :(

Varför är du skurken?

Fast det är jävligt fel att försöka pressa någon till abort, speciellt om man säger sig älska den personen. Det är ett mångt mycket större svek än att ångra sig och inte vilja göra abort efter en graviditet är ett faktum.

Det är helt okej att ts sambo inte vill ha barnet, och det är okej att han är ärlig med det. Men! Man kan visa det utan att ställa oschyssta ultimatum. Han hade kunnat sagt "Nej, jag känner mig inte redo än för ett till barn just nu, så hur ska vi kunna lösa det här som ett team?". Skulle min man börja hota med att lämna mig om jag inte gjorde en abort (mot min vilja) skulle relationen redan vara över för mig.

För att det är alltid kvinnan som är skurken...eller hur?

Även om hon säger innan graviditen att hon inte gör abort och mannen ändå väljer att ha oskyddat samlag med henne.

Jag skulle i alla lägen i mitt liv kunnat göra abort utan att blinka. Har aldrig gjort ngn men liksom i princip. Ingen big deal för mig.  MEN ngt jag ALDRIG skulle kunnat göra är att abortera ett foster som skulle bli mitt redan födda barns syskon. Även om pappan övergivit mig och slagit mig på truten och tagit alla mina pengar.........etc....liksom ett litet syskon.

Det där är ju bara feministisk rappakalja och förminskar kvinnor till att alltid vara offer, vilket inte är fallet.

Nu utgick både TS och mannen ifrån att det var "säkert" och var därför oskyddade. Samtidigt är det allmänt känt att det knappast finns några "säkra perioder" så båda är givetvis bidragande till situationen.

Prova att vända på det... Är det inte fel att påtvinga en annan person ett ofrivilligt föräldraskap med allt vad det innebär..... trots att man säger sig älska den personen och dessutom tidigare har varit överens om att man inte vill ha något barn den närmaste tiden? Är mannen en svikare som är konsekvent och rakryggad, även inför den nya situationen, istället för att nu göra helt om? Kvinnor brukar vilja ha män som "vet vad de vill" och "står upp för vad de känner även när det blåser" fast det gäller kanske bara så länge kvinnan vill samma sak.

Hade du sagt samma sak om TS hade velat abortera och mannen behålla. "Jag tycker du ska föda fram barnet för annars sviker du din man och du älskar ju honom". Troligen inte.... Då hade argumentet väl varit att "du bestämmer över din kropp och ingen kan tvinga dig genom en graviditet om du inte vill". Även då skulle mannen betraktas som en svikare för att han inte vill samma sak som kvinnan och istället försöker styra över henne. Oförmågan att växla perspektiv till annat än kvinnans är anmärkningsvärd. Med det sagt är det självklart kvinnan som ensam bestämmer över sin kropp men när det gäller graviditeter bör den makten användas med omsorg och respekt för andra eftersom besluten får stora konsekvenser för mannen med avvikande syn på det.

Mannen är förmodligen ganska desparat i detta läge (han kan ju inte göra något längre) och hur "löser man det som ett team"? Du har två utfall: 1 Någon blir besviken och känner sig jättesviken av den första. 2. Någon (troligen mannen eftersom kvinnan bestämmer) ändrar uppfattning och båda blir (påtvingat) "nöjda".

Hade mannen använt eufemismer och lindat in det på ett mer diplomatiskt är det inte säkert att kvinnan förstår hur negativt inställd till graviditeten som mannen är. Många män är inte heller helt taktfulla när de pratar eller kan läsa av kvinnors mer subtila kommunikation. Däremot förstår männen tydliga och raka besked fast det kan bli ganska bordust när ämnena är känsliga.