Tröttnat på min sambo

Ja. Men det ör skillnad på att vara förälskad och älska någon. Jag känner inga bubblor alls för min partner. Men jag älskar honom, kan skratta med honom, blir glad av att vara med honom och tänder på honom. Men bubblor... det hör till förälskelsestadiet

Jag kan, till och från, få ordentligt med fjärilar i magen av min kille fortfarande. Vi har varit tillsammans i snart 15 år och jag är både kär och älskar honom galet mycket.

Gör mig faktiskt glad att höra. Om man utgår från deltagarna på Familjeliv så är ni ett unikum! Genuint glada för er skull

Tack :)

Verkligen.

håller med

för jag älskar honom, som en bästa vän, men känner mig inte attraherad längre, det är så konstigt. Ibland blir ja attraherad av någon random dude på stan...

önskar verkligen att ja inte kände som jag gör

mvh

förvirrad 

På FL är det väldigt många som har varit med samma person i 20-30 år och har lika fantastiskt och regelbundet sexliv som när de var nyförälskade.

Jag är som du och har aldrig tänt på någon person mer än 3-4 år. Den fysiska åtrån försvinner och kärleken dör till slut pga det. Tror det är både inställning och kemi och vad man har för förhållande till sex.

Någon förklarade det så bra här nångång att vissa människors sexualitet är fysisk och andras mer psykologisk, lite förenklat. Men dessa som har sex av fysiska skäl behöver inte vara förälskade för att kunna tända för de tänder på sexet snarare än sin partner vilket kan förklara alla swingers och folk som experimenterar mycket med sex och partnerbyte. En mer manlig typ av sexualitet.

Medan de vars sexualitet är mer psykologisk och känslobetingad behöver förälskelsen, bekräftelse och yttre faktorer för att få sexuella känslor som de projicerar direkt på sin partner. Om partnern sedan gör dem besvikna och inte uppfyller de kriterierna de triggats av i förälskelsestadiet så avtar lusten och känslorna för partnern dör. 

Tror det är sådana faktorer som skiljer framförallt kvinnor och män åt. Kvinnor tappar ju oftare känslorna i långa relationer just för att de mer sällan har sex med kroppen än den psykologiska/ känslomässiga aspekten.

Förmodligen tillhör du denna kategori och kommer förmodligen inte att kunna känna livslång åtrå för en och samma människa. Jag kan det definitivt inte.

Jag tycker du har en märklig syn på kärlek.(enligt min syn) Sex verkar vara extremt centralt i din syn på relationer.

För mig är det helt ofattbart att du tycker att sex är det som bär själva relationen. Du beskriver att det är minskad fysisk åtrå som är själva orsaken till att kärleken minskar.

Du beskriver också att vissa kan tända på själva sexet och därför kan vara ihop.

Jag tycker det är fullkomligt värdelöst om relationen bygger på en allmänt sug på sex, även om jag har förstått att vissa tycker det räcker. Ännu konstigare om själva sexlusten skulle göra att man sväljer saker som tex att partnen gör en besviken.

För mig är det precis tvärtom. Jag vill ha sex med den jag älskar. Sedan ändras ju ofta sexlivet och man (jag/vi) tänder inte på samma sätt som i början. Jag vill känna närhet med den jag älskar. Jag njuter för övrigt mer av sex nu än jag gjorde det första året.

Visst skulle jag kunna fortsätta ha sex pga den inre driften/lusten, även utan kärlek, men det skulle aldrig räcka för att leva med någon. Då krävs kärlek och att man trivs ihop och vill vara nära även utan sex.

Jag uppfattar det som vissa är väldigt beroende att att känna den där uppenbara attraktionen och spänningen för att sex ska fungera, och om det är så viktigt och centralt är det antagligen svårt att få sexet att fungera i längden.

Får du någonsin suget att onanera?

Snart 20 år ihop, och ett bra sexliv med regelbunden sex några ggr i veckan, och testar fortfarande nya grejer.

Men givetvis är det inte nyförälskelsekänslan som första året, däremot är ju sexet så mycket bättre nu när vi känner varandra utan och innan.