När är man för snäll?

Tex att betala allt i hushållet istället för att dela

När du inte mår bra av att hjälpa andra, är väl det "enkla" svaret

Men tex om du har en kompis som inte har körkort och varje gång han behöver skjuts så ringer han dig trots att du kanske ska göra nåt helt annat den dagen. Du säger ändå ok för du har inte hjärta att säga nej. Om detta sker tillräckligt många gånger så känns det inte bra, Du blir utnyttjad. 

Eller att du får alltid vara banvakt till någon annans barn men denne aldrig gör detsamma för dig. Så får du veta att personen ifråga ljugit om att den behövde jobba när du skulle vara barnvakt och var ute och festade istället. den typen av grejer 

Bra exempel av 1 och 2.

Vill gärna läsa om när du själv har varit för snäll eller om du känner dig modig berätta om när du har utnyttjat någons snällhet. Läser gärna om hur man undviker fallgroparna också.

Man är för snäll när ens snällhet mot adnra går ut över en själv. När du själv ständigt avstår något för att göra någon annan glad eller hjälpa någon annan. 

Jag är för snäll. Jag har altid varit för snäll. Jag säger ständigt till mig själv att inte vara så snäll, jag borde vara mer egoistisk och ta hand om mig själv, men jag ryggar verkligen för den tanken. Egoistisk? Jag? Aldrig! Och så går jag har i livet och vet nåstan inte vem jag är eller om jag ens finns eller om någon ens skulle bry sig om mig om jag inte vore så snäll. Utplånad av min egen snällhet.

Bra synpunkter. Varför fortsätter du vara översnäll om du är medveten om problemet? Skuldbelägger dig inte alls nu utan funderar på varför somliga har så svårt att ta sig ur det fast man vet att det är vore det bästa för en. Vill du ge några exempel på när du är snäll mot andra men dom inte ger tillbaka till dig?

Funderar även på om det är okej att säga nej till att skjutsa en vän till flygplatsen för att man vill slappa den kvällen eller om man borde ta 1-2 timmar och köra fast man inte känner för det? Kan man säga nej till att köpa lotter till deras ungars fotbollsklubb fast man har råd? Bara för att ge ett par exempel.

Håller med

Du kan säga nej till att skjutsa men då får du räkna med ett nej tillbaka när du ber om en liknade tjänst. Samma med lotter.

Tänkte mer när, var, hur, varför det är okej att säga nej och på att säga nej till folk som man har skjutsat/köpt lotter av/ what have you men som inte verkar ge tillbaka lika mycket eller något alls. Somliga verkar ju begära mycket av en men ger inte tillbaka i samma utsträckning och sen försvinner vänskapen när man börjar säga nej. Visst då var det ingen riktigt vänskap och personen är inte värd en men det är ju ändå ett vågspel man håller på med socialt. Somliga kanske inte har någon vän kvar alls om den börjar säga nej ibland.

Det är svårt att sätta ord på vad jag försöker lära mig men när kräver andra för mycket, när ger man för mycket och hur hittar man balansen där man varken är en dörrmatta eller en tjurig person som aldrig gör något för andra?

Det finns inget som heter ?för snäll?. Då är man korkad. Jag begriper inte varför folk envisas och säger - jag är för snäll, som om dom tillskansar sig en personlighet som skulle vara hedervärd. Man är helt enkelt korkad som inte vågar säga nej. Skulle tro att det är personer som är konflikträdda som anser att dom är för snälla. Näe, man är för korkad för sitt eget bästa. Det finns inget som heter för snäll.

Haha, du är mindre politiskt korrekt än jag som kallar det snäll. Jag kan hålla med dig till viss del men alla är inte korkade som är snälla. Jag har sett både "korkade snälla" och "för snälla" och tycker ändå att det finns en viss skillnad. Konflikträdsla kan kanske vara en del av det. Varför tar så många förgivet att man ska ställa upp på dom men dom ställer inte upp tillbaka själva och försöker tom pressa en att ställa upp ibland när man säger nej? Varför respekterar dom inte ett nej?

Det är ju bara att säga nej då. Gör man inte det så är det ju för att man är menlös, inte vågar och det kan man ju inte kalla för, för snäll. Det är ju bara en ursäkt för att man inte törs säga nej.

Vi kör ett exempel. Vännen vet att man är ledig och bara ska vara hemma och skrota. Vännen vill ha skjuts till flygplatsen som tar dig 90 minuter fram och tillbaka. Säger du nej så vet ju vännen att du inte har en "bra och godtagbar" ursäkt eftersom att du bara är hemma. Vännen blir sur och förstår inte varför du inte kan ställa upp eftersom att du inte har något speciellt för dig. Kanske ställer du upp och skjutsar då för att undvika osämja.

Nästa gång ska du till flyget och din vän vet om att du behöver skjuts och hon jobbar inte heller men hennes svar är: Jag skulle gärna skjutsa dig men jag kan inte för att jag ska på yoga på eftermiddagen. Det skulle finnas tid att skjutsa om hon ville ställa upp men det blir kanske tajt om tid men det är inte omöjligt för henne. Hon säger nej och du kan inte tvinga henne förstås.

När det där har hänt några gånger så slutar man ju ställa upp om man inte är dumsnäll men likförbannat så är det trist att alltid vara den som verkar ställa upp mer än andra. Det är det som är det intressanta; var drar man gränsen? När är det värt att ställa upp och inte? Hur mycket ska man hålla på sitt genom att inte ställa upp fast man kanske har möjlighet?

Om jag är ledig och vill gå och skrota så vill jag naturligtvis inte köra bil i 90 min. Eftersom jag är självständig, har körkort och bil så ber jag ingen om skjuts. Jag ställer upp på andra sätt men absolut inte så jag slår knut på mig själv bara för att vara andra till lags för det är ju det som det handlar om, man ställer upp för att bli omtyckt och för att man inte vågar säga nej. Alltså om man är ?för snäll?. Om man har en inre känsla att man egentligen inte vill, kan, har ont i ryggen eller vad fasen som helst, inte ställer man upp då, bara för att vara för snäll.

Det är svårt att ändra något som sitter i ryggmärgen lärt med modersmjölken. Det är lika självklart för mig att ställa upp och hjälpa till som det är att tala svenska, det är vad jag har lärt mig att man ska göra. Till skillnad från Hulda så vet jag att det inte handlar om att vara korkad. Det handlar om normalisering. Det handlar om att jag har fått lära mig redan från början att alla är viktigare än jag, allas tid är mer värda än min.

Jag jobbar på att ändra mig men det är inte lätt. För att koppla tillbaka till min egna liknelse så tänk dig att någon släppte av dig i södra Indien och sa: Nu ska du tala Tamil resten av dit liv. Du får bara tala engelska om det är superakut och du får bara tala svenska om det är superviktigt. Varje gång du går ifrån reglerna så får du ont, du blir förvirrad och du hatar och ifrågasätter varför du inte talade Tamil.

Jag ställer upp om jag kan och vill men låter det inte gå så långt att jag ställer upp till varje pris bara för att bli omtyckt eller för att man måste vara snäll. En del saker är självklart att man ställer upp på och andra kanske inte är alldeles akut.

Om man gör saker som man egentlige inte vill utan bara ställer upp för att vara snäll så får man en inre konflikt.

Exempel. En vikarie med egen rad och schema har en ledig dag. Hennes man är ledig också. Hon har planerat att baka bullar på förmiddagen och de har planerat att åka på en marknad några mil bort, med kaffe och bullar.

Då ringer en i arbetsgruppen på morgonen och frågar om hon kan jobbanågra timmar.

Ska hon skita i bullbak och utflykt och tacka ja bara för att hon är snäll? Eller ska hon lyssna på sin inre röst och tacka nej?

Detta är svårt! Jag själv är en person som inte lärt mig att säga " nej!". Jag har inte velat skapa bråk eller konflikter. O försökt att anpassa mig. Dock har det lett till att jag blev utbränd...

Samma här, som vikarie får man jaga pass och det är oroligt att inte veta om det blir några pengar. Jag gick in i väggen jag också. Visserligen blev jag jätteglad om dom ringde halv 7 på morgonen och ville att jag skulle jobba. Sen dog min morfar, sen dog min mamma och sen dog min hund. Det plus att jaga jobbpass gjorde att jag blev utbränd.