Utmattningsdepression

Hoppas du driver.

Psykisk ohälsa är inget man väljer. Lika allvarligt som cancer.

Psykisk ohälsa är definitivt inget man väljer! Oerhört många drabbas och det är en vidrig sjukdom som gör att man inte fungerar som man vill. Hur skulle man kunna vilja välja något sådant självmant!?

Jag hoppas att jag är på bättringsvägen (anonym sova) precis som du skriver för jag har bättre dagar då jag orkar läsa mm men många dagar är också fyllda av mycket sömn och då orkar jag ingenting. Men jag är väldigt tacksam för alla positiva tecken på bättring. Märker dock att hjärnan ?värker? när jag pratar med någon för länge tex.

Kära du! Jag har oxå varit utbränd. Det var länge sedan nu. Jag var sjukskriven i ett och ett halvt år. Du kommer att komma tillbaka och bli dig själv igen. Jag vet att det inte känns så nu, men så är det. Ha det i åtanke och ge det tid. Kram!

Kände du att det var allra värst på morgonen eller hur var det för dig? Jag har oerhört svårt att motivera mig när jag vaknar. Vill bara somna om men samtidigt är jag så orolig i kroppen så till slut tvingar jag mig upp.

Hej!

Stor igenkänning. Fint skrivet. Jag är i ungefär samma situation, bortsett från att jag "skäms" och drar mig undan. Även för att skona min familj. Allt började med svår fysisk sjukdom som botades men ledde till depression då jag inte lyssnade på kroppen och ambitiöst jobbade på. 39 år, bor i Sthlm, mycket välutbildad. Någon som vill ha/få stöd och ev sikta på att ses?

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Då läkaren går på linjen att alla ska ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt fick jag inte tid att återhämta mig ordentligt. Läkaren tyckte att jag skulle ta ssri och fort ut på arbetsmarknaden! Motvilligt gick jag med på att börja äta antidepressiva. De två första veckorna var de mest fruktansvärda i mitt liv. Trodde jag var förlorad för alltid. Trodde att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka efter att ha mått så dåligt.

Nu har det gått tre veckor och jag känner mig lite bättre. Är ju inte deprimerad i grunden utan är så extremt stresskänslig och har ett ångestpåslag i samband med det. I samma veva fick jag diagnosen GAD.

Problemet nu är att jag behöver hjälp med min stresshantering . Läkaren vill liksom inte hjälpa mig med det. Dom fokuserar på min GAD, och vill att jag ska jobba med den!

Men min GAD har jag levt med i hela mitt liv, den kan jag hantera och leva med. Men det som utlöste hela karusellen var ju stress. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga! Läkaren lyssnar knte, och jag orkar snart inte...

Jag blev också erbjuden ssri. Som jag tackade nej till, eftersom jag ansåg att mitt utmattningssyndrom var just utmattning pga överbelastning utifrån och inte depression. 

Läkaren höll med om att det nog inte hade hjälpt mig ändå....!

Men för dig kan medicin kanske hjälpa dig med att jobba med din ångest och lära att hantera stressen. 

Jag kraschade hösten 2013 i utmattningsdepression. Förstod inte alls själv vad som var på gång, även om jag visserligen på våren kände att gud, jag behöver vila, ta en vecka ledigt (och, som en bisats, vad gjorde jag då? Jo, åkte till Spanien en vecka med mina barn 4 och 7 år gamla, inte så smart att kuska runt i hyrbil ensam med två barn... bodde på hotell men hade inte vett att köpa all inklusive utan skulle snåla så där stod man och lagade mat tre ggr om dan plus handdiskade plus var själv med två barn som inte kunde simma... väldigt avkopplande - NOT. Hade som synes ingen självinsikt).

Var sjukskriven först tre månader på heltid, borde nog varit lite mer. Första veckan hemma kunde jag inte gå ur sången. Bara ligga i ett mörkt rum och existera. Förstod inte hur jag skulle klara av att hämta barn på skola/förskola (hade skilt mig året innan så jag var själv).

Under hela 2014 jobbade jag bara 25 procent. Eller jobbade, arbetstränade tror jag det kallades. Det var en utmaning att bara vara på jobbet, mkt jobb med sin självbild att gå från den som alltid varit bra till att vara glad om man orkade sitta och vara med på fikat bara.

Hade hemska skov där det kändes som att hela hjärnan stängde ner vid minsta stress. Tex om man fick för sig att gå lite snabbare till t-banan. Som ett tryck i huvet som kunde sitta i två timmar, tre veckor eller längre åt gången. Oförutsägbarheten var väldigt tärande. Kändes som att man blev deprimerad ännu mer av den.

Problemet var också att inte ens de nära anhöriga fattade alltid att det var på riktigt, att det är en svår sjukdom. Stressen har utlöst så mkt kortisol i hjärnan att det blir som hjärnskador som syns på magnetröntgen. väldigt jobbigt att hantera. Att folk ej tog en på allvar.

Började ta ssri hösten 2014, vilket var helt avgörande för mig. Hade inbillat mig innan att jag inge behövde det - jag var ju bara utmattad och inte deppig, trodde jag. Men medicinen hjälper hjärnan att läka lite lite snabbare.

Jag fick också remiss till en klinik specialiserad på utmattningssyndrom. Där ingick gruppterapi, enskilda samtal och mindfulnessövningar. Otroligt bra. Kolla om du kan få nåt sånt av din läkare.

En lång historia kort, trappade upp och var tillbaka på heltid sommaren 2015. Men som innan blir man nog aldrig. Det beror också på att jag bromsar, jag känner alltid efter före nu. Allt som tar energi rensas bort och jag planerar in pauser. Jag skulle aldrig längre åka bort en fre-sön och bo hos nån kompis jag inte träffar så ofta för att sen gå till jobbet på måndagen. Ska jag resa en helg måste det vara så att jag kan ha utrymme att bara vila o vara avslappnad dit jag åker, tex åka tillmina föräldrar. Annars måste jag vara ledig på måndagen för att bara pausa hemma.

Allmänna råd:

Stöd av arbetsgivaren är viktigt, men räkna inte med att de förstår. Jag fick tex frågan om varför jag inte var utvilad när jag hade haft semester. Som skuldbeläggande, typ som att jag bara for runt. Eh, därför att det inte går att vila sig frisk från detta. Att bara klara vardagen tar all kraft men det fattade ej folk.

Ett annat råd: bromsa när du brukar gasa. Och vice versa.

Ha inga krav. Gå till simhallen, simma fyra minuter, gå sen hem. Inget jag ska simma minst 500 meter nu, eller liknande.

Och TS, om du vill och kan somna om så gör det!

Vill du se på film så gör det. Jag kände att jag inte orkade tex spännande filmer eller så, kände en inre stress då, men lugna dokumentärer var toppen. Såg alla delarna i Rainer Hartlebs (så heter Han väl?) filmade dokumentär-serie om barnen i Jordbro. Tänkvärt och gripande, samt skönt när folk fick tala till punkt och prata om djupa saker. Stressiga debatter på nyheterna där folk pratar i min på varann, det är exempel på vad man kan undvika.

Ang jobbet så kan det kännas väldigt svårt att gå tillbaka, när man kraschat oavsett om kraschen berodde på för mkt jobb eller för mkt i privatlivet. Jag vill varna lite för att vara bara hemma i uppåt ett år, steget kan kännas allt för stort. Men man måste få anpassade, avgränsade uppgifter till en början.