Autistisk syster överdriver

Då borde du också inse att du inte heller kan skrika skitsnack och ditt påstående är, likt min bedömning, en ren och skär spekulation.

Om du går tillbaka i trådstartarens inlägg så finns massor med ledtrådar som pekar mot antingen BPD eller, möjligtvis, någon annan personlighetsstörning. Jag sätter mina kort på förstnämnda. Dessutom uttrycks, om än ytligt, en prekär familjedysfunktion - där illusionen kring systerns tilltänkta autism ger skäl att inte rota djupare. Kärnan för personlighetsstörning är dysfunktionella familjer.

Möjligheten finns så klart att hon kan vara autistisk, ha flera diagnoser eller medvetet låtsas på grund lathet. Jag ser ingen autism eller något som pekar det - jag ser en treåring som sprider kaos kring sig och en mamma som tillåter det - till och med uppmuntrar det.

Till sist, du verkar knappast av vad jag hade att inflika i diskussionen eftersom du avfärdar mina tankar skitsnack. Du tog illa vid av vad jag sa - varför vet jag inte men du ville väl bara visa vilken kass attityd besitter.

Tack och hej - snutlakej.

Innan ni dömer ut TS helt så har vi ett liknande fall i fmsiljen. En tjej som ung vuxen fick diagnosen Asperberger (ja just asperberger).

Innan dess hade hon ett stort umgänge, lite udda men fullt accepterad. Hade ett deltidsjobb, ett eget boende osv. Hon har alltid kunnat ta och hålla ögpnkontakt, smart och kan ha långa djupa diskussioner i normal samtalston utan ryckigt språk, utan tics eller andra utmärkande drag. Hon kan absolut snöa in och fastna i ett område och där håller hon sig envist fast. Exempelvis kan hon älta något i flera år. Kort sagt vi anade en diagnos eftersom av och till haft djupa depressioner.

Sen fick och diagnosen Asperger och helt plötsligt förändrades hon. Hon blev sin diagnos. Umgänget med vänner klipptes helt, trots att de fullt ut accepterat att hon i perioder försvann för hon inte orkade med. Hon blev sjukpensionär och kommer aldrig arbeta i hela sitt liv men bor i ett litet torp med flertalet djur som måste tas hand om varje dag. Och hon kör stenhårt med sina fördelar som blivit medberoende och ett av syskonen får uppmärksamhet men inte det sista. För tiden och orken räcker inte till. Det gör rätt ont att stå jämte och se.

Jag vet att asperberger har olika grader av svårigheter. Jag möter i mitt yrke ofta människor med NPF diagnoser och den här tjejen har långt ifrån grav asperberger. Men när hon fick diagnosen tappade hon allt och blev aspergwr.

Poängen är ju att jag inte ifrågasätter diagnosen, men det gör du. Och jag påstår inte heller att jag VET vad personen borde ha för diagnos, men det gör du. Och då får du tåla att folk granskar ditt ifrågasättande. Grejen är ju att den personen har fått sin diagnos av en psykiater (antar jag), som säkert har pratat med personen i flera timmar, och då kan man sätta en diagnos (om man är psykiater). Men inte efter en sån kort beskrivning och dessutom som amatör. Men amatördelen är inte huvudproblemet, mer bristen på underlag.

Jag vet inte hur många autister du har träffat, men jag har träffat på såna som har betett sig ungefär så.

Sista stycket är visserligen obegriplig, men du verkar klaga på att någon bemöter ditt inlägg, men du bjöd ju faktiskt uttryckligen in till det?!

Du är obegriplig - tyckte jag var ganska tydlig med att jag inte ser något diskussionsvärde i dig, ändå fortsätter du.

Det är som att du söker bråk.

Vad är det som tyder på autism?

Ungefär som hon skrev i tråden? Det säger mig inte så mycket. Om jag inte kan ställa en fråga utan få undvikande svar så förstår jag inte varför du ger dig in i diskussionen.

Jag skulle kunna vifta med att jag har arbetat som assistent, kortare perioder, åt en gravt autistisk pojke men det säger ingenting om min direkta teoretiska och praktiska kunskap kring autism. På samma sätt kan du inte hävda att jag har fel för att din lillasyster har autism.

Min storasyster har borderline personlighetsstörning.

Vi båda vet lika lite om situationen.

Du är obegriplig - tyckte jag var ganska tydlig med att jag inte ser något diskussionsvärde i dig, ändå fortsätter du.

Det är som att du söker bråk.

Min system fick diagnosen A-autism, vilket betyder att hon har vissa störningar men inte tillräckligt svåra för att få diagnosen autism/Aspergers syndrom. Hon fick den och ADD-diagnosen för ca 1,5 år sedan. Hon har även lidigt av psykisk ohälsa (depression) sedan flera år tillbaka.

I mitt hushåll finns min pappa, mamma, jag och min syster. Mamma och syster bor borta på veckorna pga skola/jobb, och kommer hem på helgerna/loven.

Jag är själv undersköterska och pluggar nu till sjuksköterska, plus att jag läst några kurser om utvecklingsstörningar så jag vet att livet med en utvecklingsstörning är komplicerat och svårt. MEN enda sen min syster fick sina diagnoser så upplever jag att hon utnyttjar dom pga att hon är lat. Några exempel:

- hon funkade ganska bra i skolan tidigare, både med betyg och kompisar. Nu så påstår hon att hon inte har några vänner och hon vågar -kan- inte ta kontakt för att hon inte vet hur man gör. Hon äter inte ens lunch på skolan längre.

- hon har alltid hittat på ursäkter till varför hon inte kan/orkar/vill göra hushållssysslor. När jag var 14-15 år kunde jag tvätta kläder, städa, laga mat osv. Min syster kan typ ingenting av detta, hon är snart 19 år.

- så fort man säger någonting till henne om något som måste göras (ställa bort mjölken eller sopa bron) så blir hon FLYGFÖRBANNAD. Vilket resulterar i att hon skriker/gråter och slipper på så vis att göra något. Såhär var det inte förut.

- hon pratar med bebisspåk och beter sig som ett litet barn (petar på en, säger hej 100 gånger, pratar sällan utan bara nicka/skaka på huvudet osv). Det har hon börjat med för ca 2 år sedan. Detta beteende gör att vi behandlar henne som ett barn, eftersom hon beter sig som ett barn. Men då blir hon arg och ledsen för att hon säger att hon är vuxen, men hon visar tvärt om.

- hon kan inte prata med min mamma utan att dom börjar bråka. Mamma kan inte ens ge henne en komplimang eller ge lite kritik utan att syster blir irriterad/arg. Detta började också för ca 2-2,5 år sedan. Jag tycker så synd om mamma som bor med henne hela veckorna, eftersom dom bråkar konstant.

Allting vart -värre- när hon fick sina diagnoser, så nu kan hon inte fixa någonting även fast hon har hjälp i skolan osv. Hon får dessutom all uppmärksamhet av mina föräldrar. Jag skulle kunna säga att jag ska flytta till Australien resten av mitt liv och de enda svaret jag skulle få tillbaka skulle bara -Ja okej-.

Syster har fått gå ner i skoltid, så hon inte behöver vara i skolan heldagar. Hon gör INGENTING hemma. Mamma fixar ALLT, för att vara -snäll-. Hon är inte ute och motionerar samtidigt som hon äter mycket mat och godis + läsk vilket gör att hon har blivit mycket rund under de senaste månaderna. Hon sitter i hennes rum vid datorn heldagarna, jag ser henne bara vid måltider.

Vad ska man göra? Jag vill inte att min mamma ska gå i väggen för detta. Jag vill att min syster ska sluta tycka syn om sig själv och sluta överdriva bara för att hon är lat. Men det är ingenting som jag kan säga till någon.

HJÄLP!

Jag har dessa diagnoser själv. både add och atypisk autism. Anledningen att hon blivit sämre kan många ggr vara att hon äntligen får "leva ut" och slipper låtsas vara någon hon inte är som förut. Jag hade massa vänner förut men ju äldre jag blev desto snabbare växte dom förbi mig. Det är inte kul att ha diagnoser, det känns som det är nåt fel på en. Sluta jämför med utvecklingsstörning och flytta då.

Ar man myndig och "lever ut" till den grad hon gör kan det ju definitvt jämföras med utvecklingsstörning. Alternativt bara beter hon sig som ett svin utan att bry sig om andra.

Ar man myndig och "lever ut" till den grad hon gör kan det ju definitvt jämföras med utvecklingsstörning. Alternativt bara beter hon sig som ett svin utan att bry sig om andra.

Vilket fult uttalande. De som inte förstår andra har kanske en funktionsnedsättning, tänkt på det? de kanske inte KAN. Stor skillnad. Måste man vara utvecklingsstörd för det? Du vet uttrycket "normalstörd" va? Vet du vad det betyder?

Det gick helt bra tills hon fick sin diagnos. Och en funktionsnedsättning ger en inte frikort att bete sig som en liten bortskämd skit konstant!