Vill BARA prata med någon i liknande sits!! Här är det inte aktuellt med ivf utan får snällt hoppas på ett mirakel. Det har ju faktiskt hänt att kvinnor blivit gravida trots sterilisering...
Men längtan tar kål på mig o det hade varit skönt att prata med någon bara...
Jag är inte lika övertygad om att jag verkligen vill ha ett barn till men tankarna finns där - och växer oroväckande mycket..
Byter gärna tankar och funderingar med dig!
Hur ser din situation ut? Har du varit steriliserad länge? Har du barn? Ny partner?
Har du undersökt möjligheten till att få den återställd?
Jag är gift med barnens pappa sen drygt 8 år tillbaka, alla barnen är gemensamma. Tror inte jag skulle fått med min man på ett till, men jag känner ändå att vetskapen om att det till 99% är typ omöjligt att bli gravid om vi skulle vilja båda två gör mig typ galen... vissa dagar ser jag inget annat än gravida o bebisar och jag skulle typ kunna göra vad som helst för att få vara i deras situation... längtan är outhärdlig emellanåt och jag vet fan inte hur jag ska lära mig leva med den. Jag älskar att vara gravid, planera o inhandla saker... Jag ÄLSKAR första tiden med bebis så himla mycket. Det står högst på min önskelista att det ska ske ett mirakel...
Jag tänker att det enda som skulle kunna få mig ur detta är att hitta något annat som tar upp tankarna... att jag lyckas fastna för någon träningsform och börjar äta nyttigare så jag äntligen kunde bli av med mina extrskilon. Men istället tröstäter jag ju ännu mer just nu...
Hur ser situationen ur för dig?
Glömde ju... Har varit steriliserad sedan minstingen föddes för drygt 2 år sedan. Har inte kollat möjligheten att återställa, kostar väl massor isåfall...
En sterilisering tar ju inte bort barnlängtan eftersom den är biologisk. Jag har varit steriliserad i snart 7 år och hela min kropp skriker efter ett till barn men verkligheten ser inte så ut. Jag valde att sterilisera mig av en orsak och det är det jag får fokusera på helt enkelt.
Jag har klippt mina äggledare så att ångra sig är inte möjligt, IVF får jag bekosta själv och det är jag enligt svensk sjukvård snart för gammal för (är 41) . Tåget har gått för min del men barnlängtan finns där ändå.
En sterilisering tar ju inte bort barnlängtan eftersom den är biologisk. Jag har varit steriliserad i snart 7 år och hela min kropp skriker efter ett till barn men verkligheten ser inte så ut. Jag valde att sterilisera mig av en orsak och det är det jag får fokusera på helt enkelt.
Jag har klippt mina äggledare så att ångra sig är inte möjligt, IVF får jag bekosta själv och det är jag enligt svensk sjukvård snart för gammal för (är 41) . Tåget har gått för min del men barnlängtan finns där ändå.
Usch, det där låter inte ok! Du borde överväga att ta upp det med kliniken, det kan få dom att överväga att återställa steriliseringen tror jag.
Jag har liknande frustration, jag var mycket ung när jag steriliserade mig och så här 9 år senare kan jag känna mig arg på att dom inte hjälpte mig på andra sätt.
Men jag var övertygande då, jag var helt säker på att jag inte ville ha fler barn och jag känner fortfarande stor tveksamhet till fler. Mina graviditeter var väldigt tuffa och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Mina barn är 12 och 9 och jag hade nog inte insett hur mycket jag skulle sakna det behov som ett litet barn har av en som förälder. Jag är bara några år över 30 så jag har många fertila år kvar och när jag tittar fram över livet känns det lite tomt.
Sedan jag fick yngsta barnet har jag skilt mig och träffat en ny partner, tankarna om att få dela föräldraskap även med honom lockar mer och mer.
Tänkt på att sterilisera mig med, är 27 med barn på 7 och 4. vill inte börja om med smått vid 35 och barnen är tonåringar . Är ensam. MEN Tror nog att även om jag inte vill ha mer barn så skulle jag nog ångra att jag inte kan bestämma det själv. Kanske lite så ni känner med? Vill ha möjligheten att bestämma själv?
Inte ok? Vad är det som inte skulle vara ok? Läkaren tar bara sitt ansvar när han/hon avråder från fler graviditet samt råder till sterilisering. Förstår inte att det ska vara så svårt att fatta att det inte är någon lek att gå igenom flera snitt.
Jag är gift med barnens pappa sen drygt 8 år tillbaka, alla barnen är gemensamma. Tror inte jag skulle fått med min man på ett till, men jag känner ändå att vetskapen om att det till 99% är typ omöjligt att bli gravid om vi skulle vilja båda två gör mig typ galen... vissa dagar ser jag inget annat än gravida o bebisar och jag skulle typ kunna göra vad som helst för att få vara i deras situation... längtan är outhärdlig emellanåt och jag vet fan inte hur jag ska lära mig leva med den. Jag älskar att vara gravid, planera o inhandla saker... Jag ÄLSKAR första tiden med bebis så himla mycket. Det står högst på min önskelista att det ska ske ett mirakel...
Jag tänker att det enda som skulle kunna få mig ur detta är att hitta något annat som tar upp tankarna... att jag lyckas fastna för någon träningsform och börjar äta nyttigare så jag äntligen kunde bli av med mina extrskilon. Men istället tröstäter jag ju ännu mer just nu...
Hur ser situationen ur för dig?
Läs trådstarten, bad om att BARA prata med andra i liknande situation...
Vilken sterilisering har du gjort Ts? Finns det möjlighet att återställa det? Vad tycker din man om det här?
Visst att sorg gör en egoistisk men SÅ dryg behöver du inte vara.
Visst att sorg gör en egoistisk men SÅ dryg behöver du inte vara.