Har han verkligen inga känslor?

Ja och nej. Efter så många år ihop är det ju svårt att INTE vilja det. Jag älskar ju honom trots allt.

Men det känns inte rätt. En kram, absolut.. men att pussas, och hålla om varandra, det blir fel. Som att jag ljuger för honom men också för att jag helt enkelt inte kan ge den intimiteten till någon jag inte är attraherad av.

Tack igen.

Vi gör ju allt. Vi ligger och myser & skrattar, håller om osv. Han säger att det är mysigt. Vi pussas osv

Sluta då med det och separera era sovrum. Annars vet han ju inte vad det innebär att separera och då blir set ju inte heller verkligt.

Jag tänker spontant att han måste skärpa till sig. Ni har barn med i bilden, då kan man inte hålla på och vela och flytta ut och flytta in o sen kanske flytta ut igen? Han har ju redan provat att flytta ut, så han bör ju veta vilket av det som fungerar/känns bäst för honom.

Och vadå "undrar hur det skulle vara att leva med någon annan"? Så han menar att han ska ha kvar dig tills han kanske hittar någon annan då?

Han förstår väl själv att om ni separerar kommer han ha 4 barn att ta hand om halva tiden, eller förmodligen mer med tanke på att man måste hjälpas åt när det är så många, så något roligt och spännande förhållande kommer han ju inte ha så stor chans att få tid till.

Att krisa och fundera om livet är ju i sig inget konstigt när man lever ihop så länge, men vissa saker kanske han borde prata om med någon annan än dig. Jag tycker som några andra skrev att du ska sätta ner foten och berätta hur dåligt du mår av att bli behandlad sådär. Att han får bestämma sig hur han vill ha det. Du har gett honom tid.

Ni har så rätt i allt!! Jag är så mesig...

idag sa jag till honom att han måste bestämma sig annars får han flytta.

Nog ingen som tycker det. Tror det är bra att du är tydlig. Vad fick du för svar och hur har det varit idag?

Han bara mumlade att han inte vet... Han tycker allt är bra men är inte säker på om han vill leva med mig resten av livet.

Att han inte orkar prata om detta mer. Det är jobbigt för honom sa han.

Öh jag då??? Vem är det synd om?!

Han får över jul ( för barnens skull) sen får han flytta sa jag.

Jag orkar inte mer. Jag sa också till honom att ett krav är att prata med en psykolog. Tror han behöver hjälp...

Sa allt om att det inte är enkelt att skilja sig heller.. livet efteråt..

men det bekommer honom inte...

Tycker över jul är åt helsike för lång tid. Ska du leva i detta? Ska ni fortsätta som du beskrivit tidigare i tråden? Hur ska han överhuvudtaget få någon aning om vad det han riskerar att mista genom sitt beteende, när ni fortsätter som förut. Om han väljer dig efter jul, hur lång tid tror du det tar innan han blir osäker igen och ni står inför precis samma scenario?

Jag säger som tidigare: sätt ner foten och gör det ordentligt. Hur svårt det än är, tror jag du riskerar mer genom att inte tydligt visa vad du anser dig vara värd.

Och som jag skrivit tidigare: självklart ska han ha halva ansvaret för barnen oavsett om han väljer att flytta.

Eller kanske det är du som flyttar till en kompis eller en familjemedlem ett tag för att få honom att vakna.

Haha du har så rätt - igen! Men nu har jag sagt det...

Han kommer inte ha barnen mer än varannan helg.. hans jobb kommer före...

Barnen känner av detta & jag funderar på om jag vill ha det så..

Min oro är minstingen som mår så dåligt & ekonomin..

Vi har lån ihop som måste lösas då...

Kan man ta det i huslånet?!

Fast man får faktiskt ångra sig.

Gällande lånen är jag inte rätt person att be om råd.