Tjejen tjänar mer.. Gnäller

Okej lite snabb info! Både jag och min sambo kommer från början från mindre städer. Dock ej samma stad för att förtydliga!

Vi bor nu en av Sveriges större städer och båda är runt 35 och. Vi har inga barn. Vi har bott ihop i fem år.. och sambon har högskoleutbildning men inte jag.

När vi flytta ihop tjänade vi nästan exakt lika mycket. Min tjej har lite mer kvalificerat jobb än mig och utbildning. Klart hon ska ha okej lön! Men ärligt talat har jag också ett jobb med mycket ansvar stress m.m.

Min lön har på fem år ökat med nån tusenlapp eller två. Sambons har ökat med 50-60% ungefär. Hon tjänar lätt 13 eller 14 tusen mer. Blir lite stressad av detta.. Men nu ska min sambo få ännu högre lön, men inte så mkt som hon hoppats. Hon fick en tuselapp mindre än begärt..

Nu till min fråga? Är 44-45k dåligt? De flesta på hennes jobb med samma uppgifter tjänar klart sämre.. Sambon gnäller och klagar, och jag blir sårad som fn. Bad ska jag göra?

Eller så fortsätter man att leva det liv som man mår bra av istället för att följa en konservativ norm som nån bakåtsträvande gammal tant på Familjeliv förespråkar.

Det är väl snarare TS som "mår dåligt" av att hans sambo tjänar mer än honom? Det är ju han som gnäller och är missnöjd. Hur hans sambo mår vet vi ju inte men ändå tycker du att det är hon som ska lugna ner sig och anta den traditionella kvinnorollen för att bli "lycklig". Sicket jävla skitsnack säger jag.

Att gnälla på lönen har nog väldigt lita att göra hur man mår, jag tjänar dubbelt så mycket på TS och kan också klaga på lönen ibland.

Jag mår väldigt bra och är inte stressad kan jag tillägga.

Vilken planet kommer du ifrån? Ett antal ljusår bort ivf.

Att skaffa barn för att "bryta tråkiga mönster" är väl blad det äckligaste jag har hört. Ett barn är inte en sak. Inte nåt man skaffar för att livet är lite trist och man behöver omväxlig, och definitivt inte nåt man skaffar för att man är missnöjd över att sambon tjänar så mycket mer än en själv.

Stackars dig som inte hade ett liv under 32 år. Jag har två små barn som jag älskar över allt annat, men jag hade defenitivt ett liv innan dem också.

Jag läser det lite så här,

Ts är orolig att hans sambo som han tidigare har försörjt till viss del under studietiden) ska bli en dryg jävel som bara ser till vad man tjänar och samtidigt klanka ner på andra som inte nådde upp till samma ökning i lön detta året. Lite som klasskompisarna som satt längst fram i klassrummet, fjäskade som faan och när proven kom så hade de bara fått nästan alla rätt och inte pluggat ngt alls och var så dåliga, fast de ville egentligen framhäva sig själva och klanka ner på de andra som var sämre.

Men vad har barnafödande att göra i den här diskussionen? Jag har två barn och 3:an påväg, tjänar 85000kr i månaden. Varför skulle jag varva ner och skaffa barn istället för att vara aktiv i mina löneförhandlingar???

Du är rolig, det låter som att du är 100 år gammal och strakt driven utav jante.

Det var inte det jag pratade om, utan ditt prat om att skaffa barn och sluta fokusera på något annat samt att man måsta sluta kämpa och bli nöjd bara för att man tjänar över snittet i lön. Att man inte får gnälla för att man har en ok lön, osv osv.

Givetvis så ska man sträva efter en inre frid men det behöver inte betyda att man är nöjd och slutar att utvecklad och kämpa inom det man vill.

Du påminner väldigt mycket om min egen mor, som är 3 år äldre än du. Jag älskar henne innerligt men dessa personlighetsdrag ligger inte på hennes plussida och jag kan i vuxen ålder se att de har gjort hennes liv svårare än vad det hade behövt vara.

Nej det tycket jag absolut inte, man ska vara nöjd men det finns absolut ingen anledning nöja sig. Men det är så klart helt individuellt, jag tycker om att sträva framåt och det har fungerat bra för mig och mitt liv.

Att du ser alla som vill framåt och utvecklas dom strebers med vassa armbågar säger en hel del. De flesta av mina bekanta tjänar någonstans mellan 50k till 200k i månaden mem jag skulle inte säga att någon av dem har speciellt vassa armbågar.

Visst, de de flesta kanske lägger mer än 40 timmar i veckan på ditt arbete, men det är ju som med precis allting annat, vill man bli bättre på något så kostar det tid.

Ja givetvis, jag har två dom jag nämnt. Många har också lagt grunden och spenderat de riktigt långa och många timmarna innan barnen kom.

Eh? Nä det är det inte för de flesta, vad har det med att göra med att sträva och arbeta hårt?

Jag kommer också ifrån väldigt enkel arbetarklass färjan fick jobba på sommaren under gymnasiet för att hjälpa mamma med hyran, det är ju rött irrelevant i sammanhanget.

Anledningen att även kvinnor hinner ha jobb nu för tiden är ju att de flesta män också är intresserade av att ha barn, och man delar på ansvaret hemma.

Så gammal är du ju nu inte, och både min mamma, mormor och gammelmormor jobbade och hade karriärer, så jag vet inte riktigt hur du kan vara så låst vid att det inte går.

Men nu kanske vi ska sluta vara OT allihop.