Ny forskning om bonusfamiljen - håller du med?

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Tror att det till stor del handlar om intresset från bio föräldrar för sina egna barn, samt ålder på barnen när bonus kommer in i bilden. Att ta till sig barnets behov och kunna backa när barnet inte har ett behov av sin bonusförälder.

Jag skulle nog säga att 100% av barnens välmående hänger på föräldrarna. Dels att inte pådyvla barnen relationer som de inte är bekväma med hemmavid (den biten får barnen möta i sin vardag utanför hemmet ändå) men också att ta ansvaret över när barnen far illa när en ny partner kommer in.

Beter sig den nya kvinnan eller mannen illa mot barnen, då är det även förälderns förbaskade ansvar att inte utsätta barnet för detta. Beter sig barnet illa mot den nya, även om det inte finns någon mer anledning än att den nya är ny, så är det också förälderns ansvar att hantera detta.

Sedan har man som ny självklart också ett ansvar att bidra till att relationen fungerar.

Själv är jag väldigt förvånad när man envisas att flytta ihop även om man känner att relationen till barnen inte är bra, att föräldrar släpper in nya personer som sambos när man märker att det inte fungerar.

Själv är jag så ego, så jag hade inte velat bo ihop med någon som tycker illa om mig.

Och konflikter, det kommer dyka upp, hur stabila relationerna än är, och det är ofta jobbigare med dessa konflikter för att man har inte samma bas att stå på som föräldrarna. Men jag måste nog erkänna att jag var väldigt frustrerad när sambons barn var i puberteten, men insåg när min egen son kom dit, så hade jag som icke-förälder en mycket mer lättare situation än vad föräldrarna hade.

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Jag såg på tema-veckan "Bonusfamiljen" hos Malou Efter tio i TV4 nyss. Går att kolla på Youtube eller tv4.se.

Dom presenterade ny forskning om bonusfamiljer och framförallt om styvmammor som var väldigt intressant tyckte jag.

För det första: Styvmammor upplever mer stress än både biologiska mammor, biologiska pappor och bonuspappor. Det finns till och med forskning som visar att bonusmammor upplever mer stress än mammor som har barn med Adhd. (!) På gruppnivå.

Detta berodde enligt experten på de otydliga och motsägelsefulla kraven på bonusmammor, från omvärlden och från en själv, att både vara omhändertagande och ?moderlig? OCH att leva som självständig kvinna med ett eget liv och en egen karriär, socialt liv, ev. eget barn etc.

För det andra: Forskningen visar att styvfamiljen funkar bäst när den biologiska föräldern fortsätter ta allt föräldraansvar. Forskning visar att bonusbarnen mår bäst när bonusförälder inte tar ett föräldraansvar utan mer är som en kompis/pappas flickvän/faster. MEN forskning visar även att den biologiska föräldern mår bäst om bonusföräldern delar ansvaret och tar ett föräldraansvar.

Dom pratade även om att styvmammor väldigt lätt hamnar i ?elaka styvmamman?-facket.

Många bonusmammor vittnar om att känslorna av övergivenhet, svartsjuka på bonusbarnet och utanförskap kan få en att KÄNNA sig som elaka styvmamman, just på grund av de ?förbjudna? känslorna man har.

Vad tycker ni om detta, håller ni bonusmammor med?

Jag känner mig jättestressad i denna sk bonusfamilj. Det är inte hans barns fel utan min sambos och ex men varannan vecka lever jag och våra gemensamma barn med en prinsessa som styr hela luftrummet.

Vi har fått hamstra och spara pengar eftersom vi sparar till en resa men detta drabbar inte hans barn. Denna får specialbeställa maten varje dag, får allt denna pekar på och ska aktiveras 24/7.

Finns ingen tillstymmelse till empatisk förmåga utan allt är bara jag jag jag jag.

Hela omgivningen inklusive sambons egna familj och vänner har reagerat men ingen vågar säga något för alla vet att det är så himla tabu att kritisera varannan veckas föräldrar som överkompenserar.

Jag trodde en gång i tiden att det fanns gott om elaka styvmödrar men idag tror jag att det oftast är en stor myt. I fler fall så är hon kuvad, tillplattad och försedd med munkavle.

Hur det ser ut är väl olika från fall till fall. Jag såg inga problem alls i början. Problemen som dök upp efter hand var av mindre karaktär. Med tiden har det blivit större. Eftersom jag inte fick stöd eller förståelse för de mindre problemen som dök upp i början så samlades det på hög, inga problem kunde redas ut. Det som från början verkade vara små problem har idag visat sig vara stora problem.

Jag är nyfiken, kan du se något positivt idag med att din man har barn sen tidigare? Jag hör att du har en positiv relation med din egen styvmamma, det är ju så man kunde önska sig att det skulle vara men är du ens i närheten av att kunna ha den relationen med din mans barn idag?

Jag ser inget positivt med hans barn idag. Jag hade inga problem med att han hade barn i början. Då tyckte jag enbart att det var positivt. Jag vet andra som aldrig skulle ha gett sig in i en relation med någon som hade barn men för mig fanns inte ens tanken att välja bort någon med barn. Jag hade inte den kunskapen då som jag har idag.

Vi har varit ihop i närmare tio år nu. De problem vi har idag hade vi inte ifrån början. Problemen har växt med tiden. Idag innebär hans barn enbart livskvalitativa begränsningar för mig. Inget positivt alls. Det är hans barn och jag respekterar att han har det här ansvaret och allt vad det innebär för honom att han har det här barnet men för mig personligen innebär det inget positivt överhuvudtaget.