Dålig far, bra morfar
Jag vill börja med att säga att jag älskar mitt barn över allting annat på den här jorden. Det finns ingenting jag inte skulle göra för lillplutten och jag skulle aldrig ändra på något.
Men, min far var en väldigt dålig pappa när jag växte upp. Han bodde cirka en mil ifrån mig men jag såg honom kanske 2-3 gånger om året. Han hade/har även en flickvän som behandlade mig illa under min uppväxt, inte fysiskt men hon sa saker som att jag såg ut som en hora när jag ville ha en klocka med grön urtavla när jag runt 10 år. Pappa sa aldrig ett ord till henne. Det finns mer men jag känner inte för att gå igenom allt.
Nu har jag fått min egna bebis, ca 1 år gammal. Och pappa besöker oss helt plötsligt flera gånger i månaden... Från att ha hört av sig vid jul och min födelsedag typ.
Jag har från början bestämt mig för att mina personliga åsikter inte ska påverka bebisen. Så länge det är en positiv relation för bebisen tänker jag inte hindrar den, och han verkar på riktigt vara en bra morfar.
Men, jag känner mig sårad. Jag tror ärligt talat inte att min pappa hade märkt om jag lämnade rummet när han besöker oss. Jag kan inte ens föra en enkel konversation med honom då han knappt svarar på min frågor utan enbart pratar bebisspråk med plutten.
Jag trodde på något sätt att det bara var hur han var innan, men nu verkar det ju ganska uppenbart att han snarare bara inte tyckte att jag dög. Jag vet inte vad jag ska göra med dessa känslorna. Jag tänker absolut inte skada relationen de bygger, men jag tycker samtidigt att det är jobbigt att träffa honom.
Prata med honom har jag försökt, men då kommer det enbart en massa ursäkter och undanflykter.
Några råd?