Jag försökte igår men han verkar inte förstå utan säger att jag måste visa mina känslor och våga det en chans så kommer allting bli så bra och sedan måste jag tala med sonen och få honom att förstå att allt kan bli bra.Det kommer aldrig hända då min son hatar honom.
TS, du är inte ensam om att ha svårt att lämna en misshandlande partner. Jag har sett det så många gånger, både irl och här på FL. Offret för misshandeln stannar kvar alldeles för länge i relationen, man kan inte förklara varför.
Har du stöd av vänner och familj? Det kommer att kännas lättare då. Oavsett vilket, så vet jag att du klarar det här. Du är starkare än vad du tror och du förtjänar så mycket bättre än det där aset till man.
Nej,varannan vecka bor jag och sonen i min lägenhet varannan vecka bor han hos sin pappa medan jag bott i makens lägenhet.Valde att flytta ut i våras men i efterhand dum som jag var, tog jag upp kontakten.Min son har inte träffat honom sen i våras.
Såg nu att ni är gifta. Då krävs ju att ni har lite kontakt angående skilsmässan, men begränsa kommunikationen till just det. Svara inte på frågor och kommentarer om annat.
Det var ju typiskt nog jag som började höra av mig igen.Han skyller det mesta på sonen men tycker att han har gjort/gör allt för mig men han får ingenting tillbaka.Han kämpar men jag är känslokall och leker ned honom som en leksak.Anledning att jag hållit mig kvar är mer för att han ska vara nöjd, vara honom till lags.
Eftersom sonen är hos sin pappa är jag hos maken nu.Får sonen imorgon och längtar så.
Grälade igår och grälade imorse.Sade till honom att det kommer aldrig att funka, det är för mycket som är förstört som inte går att laga och jag vill inte heller sabba min relation till sonen. Maken tycker det är helt sjukt att ett barn ska få bestämma över vår relation.Han har ingen förståelse eller insikt i att det är ju han som är orsaken till att vi är där vi är.
Ikväll har han skickat flera sms , vill ha uppmärksamhet och kan inte låta mig få mysa med sonen som jag inte sett på två veckor pga jullov och pappan och jag enades om två veckor var.Trots att maken imorse skällde ut mig , så vill han att vi nu ska åka på en liten resa inför min kommande födelsedag, fyller jämnt.Jag har flera gånger sagt att jag inte vill åka men han kan inte ta ett nej.Tänker inte åka nånstans med honom eftersom jag tänker avsluta detta.
De första svarade jag på men inte på de senaste.Usch,jag hör/ser vilken himla kuvad person jag är när jag läser det jag själv skrivit.Hur himla hunsad och feg kan man bli?Så trött på mig själv att jag inte vågar stå upp för mig själv utan faller till föga hela tiden.Men det SKA bli ändring!