Vilja om kejsarsnitt

Det har alltid varit farligt att föda barn vet du. Därför det finns sectio att ta till vid nödfall. Hade vi snittat alla så hade utfallet av döda mammor/barn och komplikationer ökat dramatiskt. Också svårt att förstå?

Att få framfall och dålig knipförmåga är inget farligt men såklart irriterande och större risk för förr? Svårt att förstå?

Jag diskuterar inte sånt här med de jag känner. Inte någon i min närhet har ångrat att de födde vaginalt. Det beror kanske på var man bor? Hur man ser på födandet.Tar du inte in någonting alls av det jag skriver? De som blir traumatiserade av sin förlossning är få i sammanhanget. Tar detta igen: DU KAN INTE JÄMFÖRA ATT SNITTA EN OMFÖDERSKA MED EN FÖRSTFÖDERSKA.

Du kan inte sitta och säga att folk kom med skrämseltaktik i onödan bara för att det hittills gått bra för DIG. Du är en person. Betyder noll för vilka komplikationer andra får genom att göra samma val som du.

Och en sak till. Att tycka att det är vidrigt smärtsamt att föda barn är inte samma sak som att bli traumatiserad. Jag grät i tre veckor efter min fjärde förlossning pga att smärtan var så vidrig. Men inte fan är jag traumatiserad för det. Det är inte alltid rätt att fly från det som är skrämmande. Bättre att jobba med rädslan.

Jag kallar det för modernt trams.

Sånt förekom inte innan tiden då man fick gråta sig till en bukoperation.

Det är så innerligt fel att det blivit så att man kan göra det. Tyvärr lär det inte återgå till det naturliga.

Jag kan tycka att om man är så himla rädd för att föda så kanske man ska tänka efter innan man blir gravid.

Faktiskt. 

Men vad är då en komplikation? Alltså om mamman inte kommer må bra under förlossningen så kommer komplikationer uppstå. Även psykiskt lidande är en komplikation. Hur skulle du känna dig att i det ögonblicket som ska vara så fantastiskt fint när man får upp sitt barn så känner man avsky istället? För det gjorde jag. Tog mig jätte lång tid att anknyta till barnet pratade tillochmed om adoption för att jag rent ut sagt avskydde det och vad det gjort mot mig. 

Jag bad om snitt just pågrund utav förlossningsrädsla. Men blev påtvingad en vaginal födsel med just en sååå fantastisk profylaxtant. Själva födseln gick väl helt okej. Sprack lite antagligen inte värre än andra. Men allt kändes så fel. Och det var flera gånger där jag hade ren och skär panik om att jag tar mig inte igenom detta, skrek tillochmed jag orkar inte jag ger upp. Men ja då gick det ju inte att backa ur. Gjort var gjort. Psykiskt var jag helt förstörd. Kände mig så oerhört förstörd och allt var den där ungens fel. Jag ville inte ens ha upp mitt barn på bröstet utan fäktade och skrek att dom skulle ta bort det. Låg sen på bb hela natten och bara grät. Grät för att jag var så trasig. Fick sedan gå på massvis med samtal för att kunna knyta an till mitt barn. Fick gå på anti depressiva för allt var bara så skit. Kunde inte njuta överhuvudtaget utav de 6 första månaderna utav mitt barns liv. 

Antagligen hade jag sluppit nästan allt detta om jag fått mitt snitt beviljat. För det var jag inställd på. Jag var inte inställd på vaginal förlossning. Utan blev bara övertalad till att allt kommer gå bra. Hela jag ville egentligen inte men blev påtvingad att försöka...

Och detta kallar du en naturlig bra födsel utan komplikationer antar jag?

Kom igen den dagen du vet hur det känns att verkligen föda ett barn.

Hade ts nämnt sin sjukdom i trådarbeten så hade troligen tråden låtit annorlunda.Kan upplysa dig om att ingen läkare beviljar snitt utan medicinsk indikation för att de tror att det är det bästa för mor och barn. De gör det för att de inte orkar stå emot er ;). Det är jag som hör hur det talas om er sen ;).

;) jobbat inom obstetriken i en massa år och jo lilla du, det är helt sant. Hade du medicinska skäl för sectio, så vad tjafsar du om? Klart det beviljas då! Det tillhör inte ens diskussionen.

Den enda som är pinsam är du själv. Okunskap blir lätt pinsam. Kvinnor som ska ha snitt till varje pris utan anledning ses inte direkt med blids ögon på av vården. Vad du än tror.

Jag är också lite utav en fegis. Därför går jag inte och blir gravid när jag inte klarar av att föda. Tanken skulle aldrig falla mig in faktiskt!

Precis som om jag skulle vara flygrädd, då får jag inte uppleva länder och kulturer långt borta. En flygrädd bokar ju inte en resa till Kiribati och tar för givet att en pråm ska ta henom till Kiribati vid avresedatum istället. Men samma person kan sätta sig på flyget, flyget störtar över havet och ett räddningsteam skickas ut för att rädda överlevande. Men räddningsteamet skickas ju inte ut innan planet störtat.

Dålig jämförelse kanske..

Det är nog få kvinnor genom historien som inte varit rädda innan förlossning. Vill man ha barn är det något man måste ta sig förbi helt enkelt.

Jag är också lite utav en fegis. Därför går jag inte och blir gravid när jag inte klarar av att föda. Tanken skulle aldrig falla mig in faktiskt!

Precis som om jag skulle vara flygrädd, då får jag inte uppleva länder och kulturer långt borta. En flygrädd bokar ju inte en resa till Kiribati och tar för givet att en pråm ska ta henom till Kiribati vid avresedatum istället. Men samma person kan sätta sig på flyget, flyget störtar över havet och ett räddningsteam skickas ut för att rädda överlevande. Men räddningsteamet skickas ju inte ut innan planet störtat.

Dålig jämförelse kanske..

Det är nog få kvinnor genom historien som inte varit rädda innan förlossning. Vill man ha barn är det något man måste ta sig förbi helt enkelt.

Ja, förmodligen. Jag har vänner som har barn samt kusinbarn och de är ju bedårande. Men vet inte om jag skulle klara av vardagslivet med dem om jag väl klarat graviditet+födsel/ks. 

Visst finns det många som lyckats bli gravida när de tom varit 5 år äldre än jag är nu, några få har varit ännu äldre fast det är få förunnat att kunna bli gravida då. Men tyvärr tror jag faktiskt att mitt "tåg" när det gäller barn har gått.. eller kommer att gå mitt framför näsan på mig, det är ju inte bara förlossningen jag är rädd för. Att inte vara bra nog som förälder, graviditeten.. Visst det är läskigt att leva, men när jag har så många osäkerheter i mig så är det nog inte meningen att jag ska bli förälder.

Jag skulle älska att bli fosterförälder när jag är lite äldre mer stabil (trots min redan "ounga" ålder), men tyvärr verkar kommunerna gå mer efter ett helt cleant straffregister än att vara bra och kärleksfull som fosterförälder; läste om en familj som inte fick bli fosterföräldrar för att farsan kört trimmad moppe vid 16. Vet inte om det var en sk. "råttan-i-pizzan"-historia, men jag gjorde något som inte var grovt men troligtvis snäppet över köra trimmad moppe vid 19..

Sånt är livet  

Fast du, det lyfts inte ut en massa inälvor. Jisses.. man känner av när de tar sig igenom olika lager in till livmodern men det känns som knuffar. Alla ligger inte febriga och plågade och från att de börjar kan det gå så snabbt som på 8 minuter innan bebisen är ute. Sen tar det en kvart-20 min att sy men det märker man knappt för man är upptagen med sitt barn. Hade inga som helst problem med att varken kissa eller bajsa och hur lätt tror du det är att bajsa om man spräckt upp hela ändtarmen i en bristning efter en vaginal förlossning liksom? Epidural är inte bara positivt, det funkar inte alls perfekt som bedövning för alla beroende på hur väl den tar och dessutom kan den påverka förlossningsförloppet vilket ÖKAR risken för skador.

Ts, jag har snittats två ggr på två år (planerat) med mina barn. Fick mina snitt utan tjafs som tur är. Mina snitt var helt fantastiska upplevelser och ja jag var öm i några dagar efteråt och det kändes konstigt att sträcka på sig i början men för min del kände jag mig helt återställd på en vecka, långt innan kroppen egentligen var det. Alla läker olika, vissa tycker det är jobbigt och har ont och andra inte. Skräckhistorien ovan kan du strunta i för den är enbart okunnig...