Barnen mår inte bra hos pappan

Hej. 

För att göra en väldigt lång historia kort: Vi är skilda sedan åtta år, har tre barn växelvist, de är 9, 11 och 13 år. 

Samarbetet har aldrig fungerat och barnen har på olika sätt fallit mellan stolarna under alla år. Inte på allvarliga sätt utan på "milda" sätt. Men ändå. 

Vi har försökt med samarbetssamtal flera ggr men pappan har avbrutit dem. Jag har flera ggt vädjat om att vi ska ha kontakt och god kommunikation men han ignorerar både mejl och telefonsamtal. Kort sagt; vi har ingen kontakt alls och har aldrig kommit överens om något alls, stort som smått. 

Nu har två av barnen nästan kommit in i tonåren. De har behov av att ha aktiviteter, skjutsningar, engagemang etc. Han vägrar allt detta vilket skapar ångest hos dem. Och de blir ledsna över att pappan inte engagerar sig alls i dem. Jag har i flera år lekt med tanken på att stämma honom på vårdnaden men orkar inte. Nu har 11-åringen deklarerat att hon bara kommer att vara hos honom varannan helg. Han har godtagit dem men under svaga protester. Jag har försökt inbjuda till samtal men han vägrar. Flickan får hemskt gärna bo mer hos mig, men det känns väldigt konstigt att hon ensam bestämt det och vi föräldrar inte ens har pratat igenom det.... 

Nu är hennes syster inne på samma spår, hon som är 13 år. Hon mår extremt dåligt av pappans känslomässiga frånvaro och oengagemang. Han låter henne inte heller köpa kläder eller gå till frisören. Han är snål och lägger pengar på sig själv enbart. det är alltid jag och min nye man som betalat allt kring barnen. 

hur kan jag agera i detta läge? Jag har alltid försökt uppmuntra deras relation till pappan, aldrig pratat illa om honom etc. Men samtidigt så har de ju helt rätt i allt de kritiserar honom kring. Han är omöjlig att ha att göra med.