2,5åring slår oss vid frustration

Förstår situationen. Jag har en 1,5 åring som kan bitas och slå vid frustration.

Barn i dessa åldrar har ingen impulskontroll. Och de vet att en inte ska slå/bita osv när vi sagt det otalt med ggr.

Men när de kommer på att en insta ska göra så, så har de redan gjort det som inte ska göras.

Det jag fått reda på när jag själv funderat över vad vi ska göra när hen bits är just att: att jag inte ska bli arg, eller skamma henom för det på något vis.

Utan hellre avvärja slaget/bitandet så det inte sker.

Detta beteende brukar även försvinna när barnet kan sätta ord på sina känslor.

Så att prata med barnet om känslorna man tror denne upplever när frustrationen uppstår kan ju bygga grund för att kunna prata om det framöver. Sätta ord på känslan istället för att agera ut den fysiskt.

Det är ju starka viljor i dessa små liv. Och de vill så mycket. Helst ska det ske på en gång. De behlver få känna att de har möjlighet att påverka sin livssituation. Att man kanske bjussar på att få leka en stund där så kanske de bjuder tillbaka på att vara tillmötesgående vid påklädningen osv. Ett samspel. Ge och få. Det brukar underlätta våra dagar. Att jag ser henom i det som är viktigt/roligt och låter barnet få utforska det. Då går det som jag behöver få gjort mycket smidigare. Sätter inte emot på andra saker som ?måste? göras om jag låtit hen få ha lite inflyftande i livet. Bjussa där det går att bjussa liksom.

Upplever det som mycket bättre pga detta.

Men det är så svårt när man får alla möjliga olika sätt att hantera detta på. Allt från att säga ifrån på skarpen till att bara parera och inte "skamma" barnet. 

Jag vet att detta kan var en fas också. 

Sonen har egentligen bara slagit pappa förut på det sättet. Kanske för att pappa är den som säger ifrån på skarpen, medans jag bara "aja baja" och inte klarat av att bli "arg" liksom.

Så efter denna incident i kyrkan så har sonen försökt slå mig säkert 5-6 gånger. Det är som att han triggades igång av att jag faktiskt nu säger ifrån. 

Första gången var dagen efter kyrkan, då försökte han slå mig, och jag parerade och sa Nej, man får inte slåss, då får mamma ont. osv osv.  Då blev han nästan gråtfärdig och vi kramades istället och jag tröstade han för han var så upprörd. Kan liksom inte neka honom det. han var bara trött och frustrerad. (det anses väl inte som belöning som många skrev liknande om glassen)

Kan det vara ett tecken på att han nu även vill testa mig? Eller har  jag gjort fel och sabbat våran fina relation där han aldrig förut slagit mig såhär =(