Anonym (Sanna) skrev 2019-01-16 15:35:38 följande:
Jag har testat prata med dom vid olika tillfällen men tycker det fortfarande är så mixade signaler.
Som tex en gång pratade de om att jag borde ha barn. Sen skämtade de om att de skulle vara för unga för att bli kallad mormor/morfar och att mitt framtida barn redan har en morfar (min pappa). Det är egentligen inte en så stor sak med blev ledsen.
På första familjesemester åkte de när jag inte kunde ta ledigt. Dom kunde planerat semestern bättre men gjorde det inte. Blev även då mycket ledsen för kände mig utanför.
Ibland förklarar de för andra människor att jag är bonusdotter och andra gånger att de varit kontaktfamilj åt mig bara..
Tror kommentaren om att ditt barn redan skulle ha en morfar är för att de kom på sig själva, de hade sett sig själva som mormor/morfar. Men sen kom de på att du har en pappa som du kanske hellre ser som morfar. De vill inte trampa på några tår. De menade nog inte att göra dig ledsen med det utan faktiskt ville de visa att de förstod att de kanske inte har rätten att "kräva" titeln mormor/morfar utan det är du och dina framtida barn som får besluta om de har rätten att kalla sig det!
Första familjesemestern? Har det varit andra efter det där de kunnat planera bättre så du kunde följa med? Om det är så så kanske det helt enkelt inte var helt i deras händer med planeringen. Jag och min mamma åkte ibland på resor där min bror inte kunde följa med, helt enkelt för att vi till viss del inte trodde resan intresserade honom, men också för att det var bekvämaste datumen för oss, vi hade kunnat organisera oss bättre så han kunde följt med. Men just då var inte det prioriteringen. När han berättade för oss att han blev ledsen så såg vi till att han kunde följa med nästa gång!
Jag har inte hört till en regelrätt fosterfamilj, men min mamma tog in en tjej i vårt hus som läste gymnasiet i vår stad när hela henne familj bodde på andra sidan landet. Hon hade en problematisk situation hemma men det var ingen vanlig placering även om hon bara var 17 när hon flyttade in. Hon och min bror var vänner och det var så hon flyttade in. Efter någon månad så började hon kalla mamma för mamma och min bror var hennes bror, och även om jag bodde i ett annat land så såg jag henne som en lillasyster. Och det är hon ännu i dag! Min galna och fantastiska lillasyster. Hon var däremot även fortfarande tajt med sin biologiska familj men då de var från ett annat land så kallade hon dem för orden för mamma, pappa och syskon på det språket och vi var hennes svenska familj Och är.... som sagt hon är min lillasyster! Men hon har fått styra vad hon kallar oss! Det var det mest naturliga då vi inte ville trampa på några tår! (och hon var inte med på min och mammas resor då hon hela tiden var ute och reste själv så hon var inte intresserad )
Att de inte vet hur de skall presentera dig för folk de möter kan höra ihop med allt de andra, det är inte lätt, för det kan i vissa fall skapa så många frågor som du inte skall behöva höra. Det kan också vara att de inte vet hur du vill att de skall presentera dig. Det är minerad mark helt enkelt.
Mitt råd till dig är att du sätter dig ner med dem och säger hur du känner, berättar att du vill få ses som en dotter, att du ser dem som föräldrar och inte bara kontaktpersoner. Är det svårt att säga det så skriv ner det. Berätta för dem att du älskar dem och vill få känna att du är en del i deras familj helt ut. Du skall se att det kommer lösa sig!