Är jag dryg som vill låna andras barn?

Vi bor också "på landet" och har ett barn. Dottern är inte "ensambarn", hon är "enda barnet". Nu är hon lite äldre än din son och med tiden har det där med kompisar liksom ordnat sig. När hon var yngre var det en hel del helger helt utan kompisar men med engagerad föräldrar och mycket kul ändå. Nu är kompisarna viktiga och det faller sig helt naturligt. Dessutom älskar hennes vänner att vara här. Inga småsyskon som stör. Hur mycket plats som helst att leka och djur att ta hand om.

Jag själv är också enda barnet och jag har aldrig saknat varken vänner eller syskon. Mina föräldrar hade alltid tid för mig och vi gjorde massor av kul tillsammans.

Njut av sonen och livet!

Finns det syskon till de barn som blir tillfrågade att följa med på roliga saker?

Föräldrarna kanske känner att det blir orättvist om ett barn ofta får följa med en annan familj på saker medans de andra får vara hemma. De kanske inte har tid/lust/pengar till att kompensera det för de andra barnen.

Är det nån gång ibland är det väl inga problem men om ett barn får åka till tex badhus/bio/lekland flera gånger i månader kan det nog bli lite ledsna syskon.

Det där måste jag dock vända mig emot som enbarnsmamma...

Jag vill INTE bjuda hem småsyskon eller storasyskon som sitter ensamma och ser lessna ut i vardagsrummet medan min son leker med det barn jag egentligen bjöd in och jag själv ägnar mig åt mina egna sysslor. Det har hänt några gånger att folk har "skickat med" lillasyster eller lillebror som sedan inte får vara med och leka. För mig har det oftast framstått som att föräldrarna vill ha några timmar för sig själva, men det har istället resulterat i att jag skickar hem barnen i förtid och inte bjuder in dem igen. Huga. Jag vill inte passa andras barn, jag vill att de ska komma och umgås med min son. Jag vill absolut inte vara barnvakt till småbarn. Särskilt inte blöjbarn.

Syskonen har förhoppningsvis egna kamrater att umgås med. 

Du kan inte ana hur mycket det här inlägget betydde för mig, jag började gråta när jag läste det. Vi har ett ?ensambarn? och jag har haft sån ångest över att han ej har syskon (kan ej få fler barn). Samtidigt lever vi ett bra liv, och vi har gott om ork att vara engagerade föräldrar och livet är rätt harmoniskt. Man hör alltid om vuxna ensambarn som berättar om hur jobbigt det är och ångesten bara växer. Hur gammal är er dotter? Vår don är 7 och kompslek blir allt vanligare

Så tolkade jag inte MissMagnolia, tror snarare att hon menade att detta med rättviseaspekten för andra syskon kan göra att föräldrarna börjat säga nej. Jag håller med henne, det kan nog vara en stor del av förklaringen.

Du kan inte ana hur mycket det här inlägget betydde för mig, jag började gråta när jag läste det. Vi har ett ?ensambarn? och jag har haft sån ångest över att han ej har syskon (kan ej få fler barn). Samtidigt lever vi ett bra liv, och vi har gott om ork att vara engagerade föräldrar och livet är rätt harmoniskt. Man hör alltid om vuxna ensambarn som berättar om hur jobbigt det är och ångesten bara växer. Hur gammal är er dotter? Vår don är 7 och kompslek blir allt vanligare

Du kan inte ana hur mycket det här inlägget betydde för mig, jag började gråta när jag läste det. Vi har ett ?ensambarn? och jag har haft sån ångest över att han ej har syskon (kan ej få fler barn). Samtidigt lever vi ett bra liv, och vi har gott om ork att vara engagerade föräldrar och livet är rätt harmoniskt. Man hör alltid om vuxna ensambarn som berättar om hur jobbigt det är och ångesten bara växer. Hur gammal är er dotter? Vår don är 7 och kompslek blir allt vanligare