Ingen kritik riktad just mot dig, utan en generell dubbel moral som jag märker typ överallt - barnen ska vara med föräldrar så mycket som möjligt, men så fort de fyller 18 ska de ut och leva och försörja sig själva. Jag förstår mig bara inte på logiken
Absolut, men det ser ut att åldern för det bestämt alldeles för strikt. Vissa barn blir självständiga vid 5 års ålder och andra inte klara med det vid 25 år. Men alla ska ut när de är 18 oavsett om de är mogna för det eller inte.
Varför kan de inte vara självständiga i gymnasiet?
Jag mötet många elever och föräldrar då jag är gymnasielärare, och förstår inte alls vad du menar. Visst finns det oengagerade föräldrar, men då är det snarare ett karaktärsdrag än ngt som händer när barnen blir tonåringar.
Jo, men även efter gymnasiet kan de vara inte självständiga. Dessutom, detta är ju juridiskt synpunkt, men jag pratar om den känslomässiga synpunkten att först när barnen är små, så föräldrarna är så måna att vara hemma med sina barn (mysigt, gulligt, osv) och så fort de kommer in i tonåren - gud, vad långt tid det är kvar tills hen flyttar ut.
Fast jag fattar inte vad du menar. Ganska få 18-åringar, med ett år kvar på gymnasiet, blir utkastade. Tvärtom är trenden nu i Sverige att många bor kvar hemma även efter gymmasiet eftersom det är svårt att få boende.
Det är just det jag menar - inte alla blir självständiga samtidigt, just pga olika personligheter. Och bara för att man blir utkastat hemifrån för att man fyllt en viss ålder innebär inte per definition att man blir självständig och kan klara sig.
Jag vet inte hur det är rent praktiskt just nu, jag endast säger vad jag hör - att så fort barn kommer in i tonåren, så börjar deras föräldrar längta tills barnen flyttar ut.
Kanske enklast att ringa förskolechefen och fråga vad som gäller?