Min sambo har tre barn, ett med mig och två innan, varav två med snitt (vårt gemensamma och det förstfödda). Han blev nästan lite upprymd när de beslutade om snitt för min del. Då fick han ta hand om barnet först och också det första dygnet, den chansen fick han inte med det barn som föddes vaginalt.
Så han kände sig allt annat än snuvad på konfekten, snarare att han fick vara mer delaktig med barnet vid snitt.
Vår första kom med urakut snitt, omständigheterna kring det satte ju sina spår. Andra kom naturligt, och komplikationerna var minimala vi åkte hem samma dag hon kom.
Sambon blev mycket sämre av ett snitt än normal förlossning.
Två barn med snitt, upplever att det varit väldigt positivt för mannen. Han sitter vid huvudändan och vi är lika maktlösa båda två och kan dela den upplevelsen. Kvinnan är inte i outhärdlig smärta. Efteråt får han klippa navelsträng och sitta med sitt nyfödda barn medan mamman rullas iväg till uppvaket (även vid vanligt snitt, när bedövningen släpper). Så för oss har pappan fått mer närvaro och tid med bebis än vad mamman fått och det har han varit väldigt glad för.