Jag skulle föredra snitt framför förlossning för min partner varje gång, ur ego-perspektiv. Ur partnerns hälso-perspektiv så vill jag att hon(/hen) ska välja det som blir bäst för henne(/henom).
Ja. Min man blev väldigt besviken på mig när jag beslutade att jag behövde snitt då jag väntade barn nr 2. Maken samt förlossningsläkare argumenterade omkull mig helt då vi var på samtal för att jag önskade snitt. Enligt dem hade förlossning nr 1 gått som en dans (själv har jag aldrig upplevt något värre och trodde jag skulle dö då barnet tog 2 och ett halvt dygn på sig från att det satte igång).
Min Bm fick boka tid hos annan läkare utan maken för att få igenom snitt. Hon lyssnade på min rädsla.
makens argument mot snitt var att det förstör upplevelsen, att han inte ville se dem skära i mig samt att han läst att anknytningen till barnet kunde bli svårare.
Han beskriver än idag barn nr 2:s födelse som inte roligare än en fiskdamm då han fick sitta bakom ett skynke och de sedan visade upp barnet.
Men tror nog att han överdriver lite för att han inte fick sin vilja igenom. Själv minns jag lycka när han fick klippa navelsträng och följa med bm för vägning av barnet.