Varför har kvinnor en så tvär och avig inställning till tekniska prylar

Själv har jag väl inte en direkt "tvär och avig" inställning till teknik, men det kan bli för mycket om man är tillsammans med en man som inte kan prata om någonting annat än t.ex. spårvagnar, ubåtar eller hemelektronik. Man blir uttråkad för att det blir för mycket helt enkelt, på samma sätt som man skulle bli uttråkad om man var tillsammans med en hobbyträdgårdsmästare som inte ville prata om annat än pelargoner, som alltid kom in på pelargoner i ett samtal, som associerade det mesta som händer i världen med pelargoner...

Du får vidga dina vyer helt enkelt, försöka intressera sig för det som din flickvän intresserar sig för, och skaffa vänner - förmodligen män i de flesta fallen - som kan dela ditt teknikintresse. Så att du inte måste prata om det hemma hela tiden. 

Jag undrar lite varför frågan ställs. Är det möjligen så att TS lägger större delen av familjens inkomster på tekniska prylar från Japan och Kina, medan det inte finns pengar till vinteroveraller till barnen..? Sådant har jag sett nämligen. Det finns naturligtvis kvinnor som inte heller har pengar till vinteroveraller till barnen, men då brukar pengarna i stället ha gått till kläder, skor, handväskor och smink till mor...

Nä, men maskinerna är ju en fortsättning på tidiga uppfinningar som flintkniven, stenyxan, spjutet, pilbågen, slungan, hjulet, bättre och bättre hus-, vagn- och skeppsbyggnadsteknik o.s.v.. Och allt detta har alltid varit männens domäner. Det finns ju uppgifter om att vissa apor har börjat tillverka redskap nu - det skulle vara väldigt, väldigt intressant att veta om det är både hanar och honor som gör det! Är det bara, eller nästan bara, hanar - så får vi nog anse det bevisat att teknikintresset sitter på Y-kromosomen...

Det är ju också ytterst sällsynt - om det ens har hänt någon gång? - att en tjej blir helt fixerad av t.ex. bilar, spårvagnar, grävmaskiner eller fartyg. Vilket många killar blir. (Sedan kan en kvinna naturligtvis äga ett fordon, för att hon behöver det rent praktiskt.)

När jag tänker på kvinnliga och manliga civilingenjörer som jag känner, så är det så uppenbart att männen (oftast) är duktigare och har ett annat engagemang. De blir skeppsbyggnadsingenjörer efter att ha börjat rita båtar och bygga dem i garaget sedan de var små pojkar, typ. Medan kvinnorna aldrig har haft det intresset, utan får idén att de ska plugga till ingenjörer för att det är fint, för att de utmanar patriarkatet och könsrollerna, för att de hoppas på en styrelseplats och en hög lön o.s.v.. Kärleken till skepp (flygplan, motorer, borrmaskiner, whatever...) har de inte. 

Jaså? Jag har aldrig träffat någon. Min man t.ex. är med i en förening för folk som är intresserade av att bygga fordon på ett okonventionellt sätt, utanför företagen som sysslar med sådant, finansierat med crowdfunding. Alla medlemmarna arbetar idéellt, utan lön, bara för att de inte kan låta bli...  Det finns inte en enda kvinna där!
OK. Det KAN ju i och för sig vara så, att dessa har fått mycket testosteron i mammas mage, p.g.a. någon tumör hon hade. Det vet man inte. Eller att de försöker bevisa något...

Nej, jag "muppar" inte - vad det nu betyder. Jag säger som det är, att jag har aldrig känt en kvinna som har varit intresserad av teknik för teknikens egen skull. Som har byggt en rymdraket eller ubåt eller försökt få igång en gammal jetmotor, på fritiden, utan att få betalt... bara av lust. Utan de som har blivit civilingenjörer, har blivit det för att de valt med hjärnan. Inte hjärtat. Och det behöver ju inte heller vara fel! 

Man kan ju titta på vilka gravgåvor människor fått med sig i stenåldersgravar, och då ser man ju att männen fått med sig vapen, jakt- och fiskeredskap, knivar och pilspetsar, medan kvinnorna fått med sig lerkärl, bennålar, smycken och hornkammar. Och motsvarande då, längre fram i historien. 

Det här är nog pudelns kärna. Jag var också mycket mer intresserad av allt mellan himmel och jord, inkluderat en del tekniskt - jag var t.ex. som enda flicka i gruppen med i "Flygpojkarna" som 17-åring - innan jag gifte mig och fick barn. När man har fullt upp med det maratonlopp som varje dag med småbarn och hushåll är, så orkar man liksom inte fundera på vilka tekniska missöden som orsakade vilka flygkatastofer. Det är lika avlägset som att fundera över om det blåser på månen...