Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

Sorglig kväll det blev. Vi har ett barn och min stora dröm är att få ett barn till. Tyvärr delar inte min make den drömmen. Han säger att han inte vill skiljas men att han hellre skiljer sig än att få ett till barn med mig. Hur smärtsamt den än är så kan jag inte stanna med en man som hellre väljer bort mig och vår familj än att utökar familjen med ett barn till. När vi börjad dejta varandra så pratade vi om att försöka få fler barn tillsammans så min önskan om ett till barn är inget nytt för honom.

Det är så smärtsamt detta att jag vet knappt vart jag ska ta vägen.

Fast från början hade han ju sagt att han ville ha fler barn med henne förstod jag det som. Tycker med det är taskigt då. Man undrar ju iallafall varför han ändrat sig nu då. Men visst klart man har rätt att ändra sig ändå. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Svårt läge.

Tycker synd om dig. Kan ni inte försöka prata om det? Fast det antar jag ni redan gjort.

Jag väljer bort en man som inte älskar mig tillräckligt. Som säger till mig att HAN hellre lämnar mig än behåller vår familj och utökar den med ett till barn. Han skulle älska ett barn till om han väl fick ett till, det vet jag.

Då gör väl min man samma val eller? Det är ju han som ändrade sig om barn, inte jag.

Jag fattar inte vad ditt problem är?! Hur kan man vara så enkelspårig som du är och enbart se det ur ett perspektiv? Förstår du att du skriver till en människa i extrem kris och sorg?! Som känner sig oälskad och utbytbar. Om du tror att detta är så jävla lätt så har du fel. Men du fattar tydligen fortfarande inte att den största sorgen är att HAN hellre dumpar mig och vår familj än skapar ett till barn, ett levande syskon till vårt barn. Men visst, jag är ju helt jävla dum i huvudet, bara en självisk kossa är jag.

Men det är helt ok att han ändrar sig fram och tillbaka? Att vi börjar försöka och att han avslutar försöken efter några gånger, det är helt ok?

Folk skiljer sig av alla möjliga anledningar. Om vi (jag) nu tar beslutet att skiljas, varför är min anledning sämre än andras? Det handlar ju om mer än ?bara? antalet barn, det handlar om brusten tillit och känslan av svek osv.

Alla ni som tycker min man tar så rätt och bra beslut, hur tycker ni jag ska göra? Om jag stannar hos honom och inte splittrar vår familj, hur ska jag komma över min känsla av att blivit sviken av den jag litade mest på? Berätta gärna för mig hur jag ska hantera detta på ett bra sätt?! För jag vet verkligen inte