Rätt ha åsikt om byte av helger som bonusförälder?

Jag skulle aldrig ens tänka tanken att FRÅGA min man om mina barn får komma hem. De är alltid välkomna, de är ju mina barn alla veckor, även då de bor hos sin pappa. Jag talar om för honom om de kommer när de egentligen skulle varit hos pappan men frågar honom om jag får ta emot dem gör jag inte. Sedan ställer jag ju inte in en resa eller så för att byta dagar men i de flesta fall hade jag nog valt extra dagar med barnen framför andra aktiviteter som man kan skjuta på.

Absolut kan du prata med din kille om detta men några krav tycker jag inte att du kan ställa kring hur han tar emot sina barn. Han är ju pappa alla dagar liksom, även de dagar han tänkt umgås med dig. Hur skulle du själv känna om du var tvungen att fråga din partner om du fick ta emot dina barn?

Ja, han vill flytta till en annan stad. Det ville han redan innan han träffade mig.  Han tänker sig ha kvar vissa åtaganden i "barnens" stad, som han kan synka med hämtning/lämning. Så han är beredd på att hämta och lämna dem. 
Han vill däremot lämna öppet för barnen att välja att bo heltid hos oss när vi flyttat ihop. Eftersom han reser mycket fungerar inte det för honom att ansvara för barnen, alltså hamnar ansvaret hos mig. Tänker jag. Men han säger som sagt att det inte ska bli så, men utan att vilja prata om hur han tänkt sig lösa situationen. 

Han är inte jätteengagerad som pappa. Han ger dem mycket saker, och det är nog hans sätt att visa kärlek i och för sig. Men han ser till sig själv och sina intressen först; dvs jobb, pengar, sina egna fritidsaktiviteter osv. 

Jag är nöjd med att vara särbo, men han trycker på om att flytta ihop, och det blir ett dilemma. Speciellt eftersom vi inte får ihop nån planering ens i nuläget som särbos... Är rädd han bara vill ha mig som hushållerska och barnvakt, därför vill jag ha allt solklart för mig redan innan. 

Och som det varit på senaste tiden har han och jag fått ihop 2-3 dagar/månad att träffas på.. Det är inte mycket och då blir det faktiskt jobbigt om det blir så att dagar  försvinner i sista minuten pga byte med exet. 
Jag kan ju vara hos honom när han har barnen, men när jag jobbar helg och han har barnen kan de inte komma till mig, funkar inte rent praktiskt. Men han skulle kunna komma själv till mig i de lägena. 
Så med den begränsade tid vi har tillsammans känns det just nu bara som ett stort "suck" när det blir inställda dagar för oss osv.

Jag brukar säga till honom att han inte har tid med en kvinna. Han säger att allt blir bra sen när vi flyttat ihop, men det känns oerhört osäkert för mig...

Men den andra föräldern skulle ju inte vara hemma, annars hade de ju inte behövt byta dagar. Och ett hem ska alltid vara öppet. Man kan inte vara för tydlig i att visa skilsmässobarn att de är välkomna, och inte gäster som skuffas runt. Det är 1000 gånger viktigare än nya partnerns behov av förutsägbarhet.

Ja, barnen har två hem. Vilka de alltid bör vara välkomna i. När barnen flyttat hemifrån kan man neka dem att hälsa på om man inte tycker att det passar men så länge de bor hemma måste de alltid vara välkomna att komma hem.

Självklart skulle jag aldrig diskutera med min sambo om barnen får komma hem på "fel" dag. Skulle bara meddela så denne vet. Mer har sambon inte att säga till om.

Ni två bör definitivt inte flytta ihop!

Nu kanske du inte bör döma alla andra efter dina/din familjs brister. Det blir inte rättvist.

Vissa avskyr livet som styvförälder, andra trivs jättebra med sina bonusbarn. Man får helt enkelt se ärligt till sig själv som person och utgå därefter. Om man ser barnen som gäster bör man inte ingå i den typen av samboförhållande, ser man dem däremot bara som lite stökiga familjemedlemmar så kan det fungera utmärkt.

Usch, jag hade verkligen sprungit åt andra hållet. 

Aldrig att det skulle bott en barnvakt i hemmet också, han hade fått fixa en som passade dem i sitt hem.

Du kanske kan starta en egen tråd om det här? Kapa inte TS tråd. 

Finns många dåliga föräldrar. Jag säger att det är en helt absurd tanke för mig som förälder att mina barn inte skulle vara välkomna här hela tiden, oavsett vems vecka/helg det är. Mitt hem är mina barns hem.

Att stå och säga nej när ditt barn vill komma hem, det finns inte på min världskarta.

Känner mig inte kapad

Jag är ensamstående mamma 24/7. Såskulle jag tänka som dig så skulle mina barn vara hemlösa mellan varven. Jag har ständig jour ja. Även när jag är borta och har barnvakt så har jag jour. Om något händer så måste jag komma hem/släppa det jag håller på med. Och inga problem är det för mig. Barnen blir större och det är en kort period i livet som ser ut så här.

Om ditt barn insjuknar när du är på fest, menar du att du inte kommer hem då?

Det verkar väldigt laddat med ämnet att man alltid är förälder till sina barn och inte kan/bör säga nej till dem. För mig handlar inte frågeställningen om det, självklart är föräldern alltid förälder och ska finnas till för sina barn. 
Men jag tycker faktiskt frågan är hur man som vuxna samarbetar i frågan. Dvs jag och Mannen, och också han och han/jag i förhållande till exet.  Det handlar inte om krissituationer utan vanlig enkel planering kring barnen och kring nya familjekonstellationer, och hur man förhåller sig till ändrade planer. 

Om man hävdar ända in i kaklet att man alltid är förälder och aldrig skulle säga nej till sina barn borde man inte ha skiljt sig. Om man nu hårddrar det. Genom att skilja sig så har man ju faktiskt valt bort sina barn, en MYCKET stor del av tiden.  Varför göra sånt väsen av att bonusföräldern vill kunna säga nej nån endaste liten gång då och då för att det är andra planer en viss helg? Jösses....