Rätt ha åsikt om byte av helger som bonusförälder?

Ja, han vill flytta till en annan stad. Det ville han redan innan han träffade mig.  Han tänker sig ha kvar vissa åtaganden i "barnens" stad, som han kan synka med hämtning/lämning. Så han är beredd på att hämta och lämna dem. 

Han vill däremot lämna öppet för barnen att välja att bo heltid hos oss när vi flyttat ihop. Eftersom han reser mycket fungerar inte det för honom att ansvara för barnen, alltså hamnar ansvaret hos mig. Tänker jag. Men han säger som sagt att det inte ska bli så, men utan att vilja prata om hur han tänkt sig lösa situationen. 

Han är inte jätteengagerad som pappa. Han ger dem mycket saker, och det är nog hans sätt att visa kärlek i och för sig. Men han ser till sig själv och sina intressen först; dvs jobb, pengar, sina egna fritidsaktiviteter osv. 

Jag är nöjd med att vara särbo, men han trycker på om att flytta ihop, och det blir ett dilemma. Speciellt eftersom vi inte får ihop nån planering ens i nuläget som särbos... Är rädd han bara vill ha mig som hushållerska och barnvakt, därför vill jag ha allt solklart för mig redan innan. 

Barnen är 8 och 10 och de är helt ok. Jag har själv inga barn, har aldrig haft längtan. Jag umgås gärna med dem, det känns till och med bättre än vad jag trott. De verkar gilla mig, så jag är ganska "cool" med dem. Det betyder inte att jag VILL ha dem runt omkring mig jämt, eller för delen delen vara någon barnvakt. 

Det är hans barn med en annan kvinna. Det är hans ansvar att ta hand om dem. Vill de bo hos oss så är det inte jag som förändra mitt liv för att kunna ta hand om dem, det är han som först får förändra sitt. Jag kan inte tycka något annat. 

Anledningen att han inte har dem heltid nu är ju att det inte funkar med hans jobb och resande.  Att han vill ERBJUDA dem bo hos oss betyder inte att han vill det, men vill ge dem möjligheten. Helt enkelt för att de just nu bor i en liten håla, och han misstänker väl att när barnen blir större vill de hellre bo hos honom/oss eftersom vi kommer bo i en större stad. 

Men, jag vet. ALLT RIMMAR JÄTTEDÅLIGT. Känner att han och hans liv redan nu äter upp mig, och det lär väl inte bli mindre av det om vi flyttar ihop. 

Precis så! Du sammanfattade läget bra. Ja, man står längst ifrån, och självklart går byten bra om man inte planerat nåt. Men ibland har man faktiskt det och det känns självklart att man borde kolla av med varandra om planer blir ändrade, oavsett om det beror på barn, ex, jobb eller nåt helt annat. 

Eftersom vi ses så sällan och jag ofta jobbar helger så är det inte så att vi ändå bara hänger runt lite och barnen kommer förbi. 
Tex förra helgen skulle jag jobba, han hade glömt det med räknade med att koma till mig eftersom han var barnfri. Vi har setts så lite på sistone så jag fixade och trixade och gjorde mig jobbfri (och missade inkomst). Detta var på torsdagen. Såg fram emot kvalitetstid. Sen hörde hans ex av sig senare samma kväll och ville han skulle ta barnen på helgen, vilket han gjorde utan att kolla med mig. Bara meddelade mig att helgen inte blev av. Att vi skulle ses denna helg istället. 

Jag blev fly förbannad eftersom jag tjorvat med jobb och missat inkomst.  Efter mycket trassel fram och tillbaka så kunde vi ses på lördagen ändå i en stad mitt emellan oss. 
Men denna helg blev det inget trots att han sagt han skulle komma. Vet inte varför, kanske för att äldsta dottern kom förbi. Har inte frågat. Är mest tyst och trött på läget... 

Han har inte frågat barnen om vad de skulle tycka om att flytta. Exet vet inget heller. Jag tycker han borde prata med dem, men han tycker inte det är nödvändigt, för de har ändå inget att säga till om anser han.  

Inser när jag skriver såhär att det låter som jag tycker han är en riktig egoist. Och det tycker jag ju... Han är jättefin på många sätt, men en egoist som ser till sitt eget bästa i alla lägen. 

Flera av er skriver ganska hårt att ni inte förstår ur man inte kan tycka att barnen är välkomna jämt osv. Med en antydan om att vi bonusföräldrar har fel inställning. 

Det handlar väl inte om det? Det handlar om att man är en familj där alla måste få komma till tals, även bonusföräldern. 

Som det är nu så kan ju min man höra av sig till exet och fråga om hon kan ta barnen på hans helg för att han vill ut och köra skoter med polarna, eller ut och jaga. 
Men när jag försöker hävda min rätt att kunna få ha en åsikt om huruvuda en planerad barnfri helg ska ändras så stämplas man av många av er som någon dålig människa som inte tycker om barn. Jaha, om jag då är så dålig hur dålig är då inte min man som vill frivilligt byta bort SINA egna barn för att köra skoter med grabbarna? Men vill hans ex åka på spahelg med väninnorna på våran barnfria helg så ska inte jag få ha en talan??  

Har svårt att tro att alla ni som uttrycker er som att barnen måste alltid få komma hem osv aldrig har planerat eller gjort nått utan barnen, om ni är separerade. 

Du har ju all rätt i världen att känna som du gör, men den inställningen går inte ihop med en man som har barn. Som förälder så har man hemmet öppet alla dagar alla timmar för sina barn. Är man skilda, ja då är det två hem som har öppet alla dagar alla timmar. Det är del som kommer med föräldraskapet.

Redan den delen där "du inte vill ha dem runt dig jämt" sätter stop för ert samboskap. För att vara förälder innebär oftast att din fritid är du runt barnen jämt. Vad händer om mamman dör, blir sjuk, handikappad..Menar barnen kan ju av många anledningar komma att bo med sin pappa på heltid någon gång i framtiden. Som du själv skriver, ni ska bo i en stor stad vilket säkert kommer locka när dom blivit lite äldre (tonåringar). Ska din sambo då stå och säga att det går inte pga dig. Så gör man ju inte som förälder.

Den delen att du inte vill ta hand om barnen kan jag också förstå. Men har du valt en man med barn så ser det inte ut så alla gånger. Barnen kommer på köpet, gäller även män som separerar och har barn. 

jag skulle starkt råda dig att inte bli sambo. Du behöver nästan ställa in dig på att du får en familj, inte bara en man, och det verkar du inte redo för.

Finns många dåliga föräldrar. Jag säger att det är en helt absurd tanke för mig som förälder att mina barn inte skulle vara välkomna här hela tiden, oavsett vems vecka/helg det är. Mitt hem är mina barns hem.

Att stå och säga nej när ditt barn vill komma hem, det finns inte på min världskarta.

Ne, men om jag prioriterar en fest och dom vill hem så skulle jag kalla det dåligt föräldraskap.

Vet inte varifrån folk fick idén att jag menade att dom kan komma om ingen är hemma över natten?

Men om man är hemma, och barnen vill komma trots det inte är deras vecka..Och man då säger nej, det tycker jag är dåligt.

Klart folk förstår vad jag menar. Men tydligen träffade jag en öm tå för många..

Förälder är du alla dagar, skild eller inte. Och ofta får man anpassa sina egna behov efter barnens. Speciellt när dom är små.

Jag är ensamstående mamma 24/7. Såskulle jag tänka som dig så skulle mina barn vara hemlösa mellan varven. Jag har ständig jour ja. Även när jag är borta och har barnvakt så har jag jour. Om något händer så måste jag komma hem/släppa det jag håller på med. Och inga problem är det för mig. Barnen blir större och det är en kort period i livet som ser ut så här.

Om ditt barn insjuknar när du är på fest, menar du att du inte kommer hem då?

Och varifrån fick du intrycket av att det inte funnits en pappa med i bilden. Kanske har jag upplevt alla tre varianter. Ensamstående med en umgänges förälder tillsammans och helt ensam.

Sedan var min avsikt inte att trycka ner någon. Tyckte jag gav TS en hel del förståelse, det är inte lätt att komma in som ny i en familj. Men man måste även vara realistisk, en person med barn kommer i paketform, dvs man får både man och barn.

Och jag håller fast vid att oavsett vilken form man har som förälder (vårdnads havare, umgängesförälder , ensamstående mm) så är man först och främst förälder och det allt stunder.

EXAKT! Håller så med. Verkar finnas en hel drös föräldrar här som tar åt sig av att man tycker så här=dom säger väl nej till barnen rätt ofta, och vill kunna fortsätta göra det utan dåligt samvete.

Förälder är man på heltid, inte vv.