Rätt ha åsikt om byte av helger som bonusförälder?
Barnen är 8 och 10 och de är helt ok. Jag har själv inga barn, har aldrig haft längtan. Jag umgås gärna med dem, det känns till och med bättre än vad jag trott. De verkar gilla mig, så jag är ganska "cool" med dem. Det betyder inte att jag VILL ha dem runt omkring mig jämt, eller för delen delen vara någon barnvakt.
Det är hans barn med en annan kvinna. Det är hans ansvar att ta hand om dem. Vill de bo hos oss så är det inte jag som förändra mitt liv för att kunna ta hand om dem, det är han som först får förändra sitt. Jag kan inte tycka något annat.
Anledningen att han inte har dem heltid nu är ju att det inte funkar med hans jobb och resande. Att han vill ERBJUDA dem bo hos oss betyder inte att han vill det, men vill ge dem möjligheten. Helt enkelt för att de just nu bor i en liten håla, och han misstänker väl att när barnen blir större vill de hellre bo hos honom/oss eftersom vi kommer bo i en större stad.
Men, jag vet. ALLT RIMMAR JÄTTEDÅLIGT. Känner att han och hans liv redan nu äter upp mig, och det lär väl inte bli mindre av det om vi flyttar ihop.
Redan den delen där "du inte vill ha dem runt dig jämt" sätter stop för ert samboskap. För att vara förälder innebär oftast att din fritid är du runt barnen jämt. Vad händer om mamman dör, blir sjuk, handikappad..Menar barnen kan ju av många anledningar komma att bo med sin pappa på heltid någon gång i framtiden. Som du själv skriver, ni ska bo i en stor stad vilket säkert kommer locka när dom blivit lite äldre (tonåringar). Ska din sambo då stå och säga att det går inte pga dig. Så gör man ju inte som förälder.
Den delen att du inte vill ta hand om barnen kan jag också förstå. Men har du valt en man med barn så ser det inte ut så alla gånger. Barnen kommer på köpet, gäller även män som separerar och har barn.
jag skulle starkt råda dig att inte bli sambo. Du behöver nästan ställa in dig på att du får en familj, inte bara en man, och det verkar du inte redo för.