Närmar mig 40 och märker av ett socialt ointresse från män

Det är klart att man får mer uppmärksamhet när man är ung eftersom fler män betraktar en som liggbar. Själv tycker jag att det är otroligt skönt att den tiden är förbi.

När jag var ung såg jag bra ut och det var ett jädra limmande från män och jag upplevde det mest som stressande. Jag är en ganska introvert, reflekterande person som på den tiden satsade på studier och forskarkarriär. Då vill man inte bara bli betraktad som ett pontentiellt ligg. Det tråkade ut mig rejält.

Numera vet jag för det mesta att män väljer att umgås med mig för att de gillar min personlighet och hjärna. Det kan vara allt ifrån unga killar till äldre män. Det är en befrielse att betraktas som en person bland andra. Ligga får man ju som kvinna ändå även i vår ålder om man vill men man slipper raggspelet i vardagen.

Sedan undrar jag hur många kvinnor som har ägnat de eventuella gubbsen på sitt jobb lika mycket uppmärksamhet som jämnåriga och yngre män. Jag har alltid gillat att umgås med äldre män som gärna berättar om hur det var förr eller gillar att diskutera samhällsfrågor och inte längre orkar jaga damer. Jag har märkt att de också tenderar att bli osynliga, vilket jag tycker är synd.

Ha ha - spot on!

Vissa unga män kanske även tror att man är desperat när man kommer upp i medelåldern men det är verkligen ett missförstånd. Det kan stämma för kvinnor med åldersnoja men för de flesta är det en befrielse att inte längre bry sig så mycket om manlig bekräftelse. Själv tycker jag att det är underbart att inte förväntas delta i något raggspel. Jag ägnar mig åt att njuta av tillvaron och bryr mig inte om vilka synpunkter andra kan tänkas ha på det.

När jag går ut med väninnor dyker det alltid upp unga män som tror att tanterna ska släppa till fast jag känner inget speciellt inför det. Eftersom jag har en son så undrar jag mest om de har mössa när det är kallt och om någon ser till att de kommer hem om de blir redlösa.

Jag gillar män i min egen ålder och äldre eftersom det inte är så mycket konstrande kring att träffas och kanske ha sex. Om någon skulle konstra så har jag dessutom mycket lättare att släppa det och gå vidare idag. Det här med att älta vad en man kan tänkas tycka om en och överanalysera minsta gest och ordval kommer jag aldrig hålla på med igen. Detsamma gäller kolleger.

Det här är verkligen sant. Det finns en manlig ensamhet som många kvinnor inte alls förstår. Nästan alla kvinnor får ligga om de vill men det gäller definitivt inte alla män. Sedan kanske kvinnor inte alltid får de män de vill ha men många män får ingen kvinna alls.

Det är ju ingen rättighet att få ligga för varken kvinnor eller män men man kan ändå vara medveten om skillnaden. Det är inte många kvinnor som alltid ratas på krogen eller som inte får ett enda svar på en nätdejtingsajt. Själv har jag aldrig raggat på en man och skrivit ytterst få första meddelanden på en nätdejtingsajt eftersom jag inte har behövt.

Det faktum att kvinnor lägger märke till den avtagande uppmärksamheten medan vissa män alltid har haft det så säger en hel del.

Självklart fast det var inte det jag skrev. Jag tror att många kvinnor har svårt att föreställa sig hur det är när ingen är intresserad varken på jobbet, nätet eller krogen. Det betyder ju att man inte heller har någon chans att få till relationer och kärlek.

Det finns en stor skillnad där. Sedan vet jag att långt ifrån alla kvinnor får vad de önskar sig i relationsväg men de har fortfarande en något större chans än många män. Tänk dig själv att du lägger upp en profil på en nätdejtingsajt och ingen skriver eller svarar. Jag har aldrig träffat en kvinna som har varit med om det.

Framför allt ändrar man sina prioriteringar. I den här åldern har man ofta varit med om en del svåra händelser, förlorat nära anhöriga, kanske gått igenom en skilsmässa och inte minst fått lång träning i att sätta andras behov framför sina egna om man är förälder. Då vet man att ett snyggt yttre inte har någon betydelse när livets realiteter slår till.

Jag har nog längtat efter den här fasen hela livet. Jag förlorade min mor tidigt som barn så jag har nog haft ett annat allvar än många av mina jämnåriga. Jag tog inget för givet, reflekterade mycket och längtade efter en djupare samvaro med andra där även allvaret kunde få finnas.

Det var bland annat därför det inte gav mig så mycket att betraktas som snygg när jag var yngre. Jag kände bara en ännu större ensamhet när mäns uppmärksamhet nästan enbart handlade om sex. Jag var rätt olycklig då trots all uppmärksamhet.

I den här åldern är det naturligt att sorgen får finnas parallellt med glädjen i tillvaron. Samvaron är djupare och mer behaglig, även med män. En man som är ointresserad av mig för att jag inte ser ut som en tjugoåring har andra prioriteringar än jag. Det är inget fel med det utan det blir bara var god passera och fortsätt till det som gör dig lycklig.

Det verkliga problemet här är att många kvinnor fortfarande värderar sig själva utifrån mäns uppmärksamhet och bekräftelse.

Alla dessa kroppsaktivister, medelålders kvinnor som gör "modiga" modelljobb och kvinnor som intalar sig själva att de ser precis likadana ut som för 20 år sedan har ju inte frigjort sig från mäns blick.

Varför vill man ha uppmärksamhet från män som inte pratar med en för att man blir äldre? Det är ju inte för att just de männen bidrar med så fantastiskt många åsikter och insikter som man inte kan leva utan. Åtminstone nämner inte TS det någonstans. Det handlar fortfarande om denna bekräftelse som många kvinnor tror att de inte kan leva utan.

Det kommer alltid finnas män som tycker att man är för ful, fet, gammal, har för små bröst, för stor rumpa etc etc. So what? Den stora utmaningen är att tycka att man är helt ok själv. Det är en klyscha som är väldigt svår att efterleva, speciellt när man lever i ett samhälle som uppmuntrar motsatsen inte minst av konsumtionsskäl, men det är det enda alternativet.

Det gör ont att bli ratad oavsett skäl men då måste man stanna upp och fundera över varför det gör ont. Varför vill man ha bekräftelse av samma personer som av någon anledning anser att man inte duger?

När man slutar vara så fokuserad på ytlig bekräftelse brukar man upptäcka de personer som fanns där hela tiden och inte bryr sig om ens yttre, alternstuvt tycker att man är jättefin precis som man är för att det är unikt och helt enkelt du.

Vilket umgänge verkar mest meningsfullt?