Finns det något man kan göra så man kanske börjar gilla barnet igen? Har verkligen sjukt svårt för henne nu och vill inte ens vara i närheten utav henne. Jag bryr mig inte ens om vad hon säger/berätta.
Det finns väl en anledning att talesättet:
Egna barn
Andras ungar
Uppkom?
Barn kan vara sjukt dryga, när de är ens egna så är där massa mekanismer i oss som knyter an, inte minst likheterna, och då får man automatiskt en mycket mycket högre toleranströskel. Trots den högre toleranströskeln så tror jag alla föräldrar många gånger önskat sin avkomma dit pepparn växer. Catch 22 här blir ju att som bonusförälder får du mer eller mindre aldrig liv att uttrycka (känna) de känslorna och kombinerat med en mycket lägre toleranströskel så är det ju inte särskilt förvånande att det ofta blir pannkaka av allt ihop
Gillar egentligen inte överhuvudtaget begreppet "bonusbarn". Låter så billigt på något vis, som en bonus man får i ett dataspel eller ekonomisk vinst.
Men nej, jag gillar inte min nuvarande mans son. Han har inte fått någon uppfostran, är bortskämd och allmänt stökig och respektlös och ska bara ha och ha.
Jag och min man är för närvarande särbos, bl.a. pga att vi då och då ska kunna vara för oss själva medan den andre har barnen hos sig, en praktisk lösning tycker jag, Men jag har nu ställt ultimatum på mannen att antingen ser han till att uppfostra sin son eller så får han inte vara hos mig mer. Orkar verkligen inte med honom (sonen). Så tjatar han och frågar saker hela tiden. Ibland ställer han frågor man inte kan svara på konkret, och när man inte kan ge ett klart svar blir han arg och sur och tycker att man är dum.
När vi går i affärer tjatar han alltid på oss att vi ska köpa saker åt honom, ofta dyra leksaker och godis. När vi vägrar kan han sätta sig eller lägga sig på golvet och tjura och inte röra sig ur fläcken, bara för att vi ska bli mer medgörliga. Ofta har vi fått köpa något, (inte alltid det han ville ha men något billigare eller ngt alternativ) bara för att han ska sluta tjura och tjata. Hans mamma är boven i dramat då hon skämt bort honom till max. Han har så mycket leksaker så de knappt får plats i hans rum, 3 olika TV-spelskonsoler och ny smartphone. Han har lyckats ha sönder 2 st, men hans mamma köper alltid nytt åt honom, nästan oavsett vad det kostar. Han är utfryst i skolan pga att han är som han är, och har bara (vad jag vet) en enda vän som är ungefär likadan som han själv och som är diagnosticerad AD/HD.
Jag har valt att leva ensam sen separationen för flera år sedan medans mitt ex träffat en ny kvinna gift sig och fått fler barn. Något jag är glad över då mitt barn fått syskon.
Med det sagt så vet jag inte hur det är att leva i en familj med bonusbarn men kan tänka mig att det är stundtals jobbigt. Men vill ändå ge perspektiv från barnets håll.
Mitt barn har levt med sin bonusmamma i många år och han var så liten när de flyttade ihop att han inte minns något annan. De har aldrig haft en nära relation. Barnet har alltid bott varannan vecka och de senaste åren så pratar numer tonåringen och "bonusmamman" inte ens med varandra mer än ett hej och hej då.
Det är otroligt sorgligt och säkerligen jobbigt inte bara för mitt barn utan även för henne. Men jag tycker att man som vuxen har ett ansvar att inte så tydligt visa att man inte är en del av familjen genom att inte ens försöka föra ett samtal vid middagsbordet.