Finns det nån som inte gillar sitt bonusbarn?

Det finns väl en anledning att talesättet:

Egna barn

Andras ungar

Uppkom?

Barn kan vara sjukt dryga, när de är ens egna så är där massa mekanismer i oss som knyter an, inte minst likheterna, och då får man automatiskt en mycket mycket högre toleranströskel. Trots den högre toleranströskeln så tror jag alla föräldrar många gånger önskat sin avkomma dit pepparn växer. Catch 22 här blir ju att som bonusförälder får du mer eller mindre aldrig liv att uttrycka (känna) de känslorna och kombinerat med en mycket lägre toleranströskel så är det ju inte särskilt förvånande att det ofta blir pannkaka av allt ihop

Egentligen tror jag det enda sättet att få det att riktigt funka är när man har omedelbar personkemi med BÅDE den nya partnern och barnet. Vissa människor gillar man och funkar med oavsett ålder och då blir det en egen relation med ett egenvärde inte bara ett bihang och ett tvång. Bonus eller minus