Bonusbarn i sängen

Jag vet att ämnet har tagits upp tidigare med bonusbarn i sängen, men jag inte känner att jag identifierade mig med de situationen som beskrevs. Vi är särbo sen några år tillbaka. Båda har eget barn {en pojke var, 8 och 9}. För anledningar som jag inte kommer gå in på så ses vi tillfälle mest utan barn och ibland med bara ett barn i taget. Det som jag aldrig varit riktigt bekväm med är när pojkvännens barn kliver in i vår säng på morgonen {han sover alltid själv}?-De har det som rutin när jag inte är hemma hos dem och det fattar jag. Mitt barn {den äldsta av de två} skulle ALDRIG kliva i sängen när min pojkvän är hos oss trots han sover lätt med mig när vi är ensamma. Jag har inte stoppat honom direkt, men han är ju lite likt mig och kanske känner att de rutinerna är våra när det är bara vi. Men jag vet inte. Eller är det snarare grundat i hans svartsjukan.

Jag har såklart funderat på vad mina känslor beror på. Jag har aldrig sagt till pojkvännen att jag är obekväm. Men jag märker att jag blir ställd varje gång. Jag kan tillägga att hans barn är rätt intensiv och lite gränslös med personliga space. Och även om det inte handlar om detta direkt, känner jag att jag tappar en egen space hos dem när han kliver i sängen hos oss. Som att det kokar i mig att jag inte ens får de stunderna själva med pojkvännen. Det är lite för mig att sängen är rätt intim sak... Och det inte är mitt biologiska barn. Jag vill såklart inte känner så. Tycker att barn självklart får vara nära sina föräldrar om de behöver det. Och pojkvännen och hans barn är rätt ?kramiga? med varann. Men som sagt jag blir ställd varje gång. Varför?! Någon som upplevd det? Jag vill såklart vara helt cool med det här. Det är ändå jag som är där som gäst hos dem.