Otrogna på jobbet-va fan

Jag är egentligen inte representativ för det du frågar, men svarar ändå. Jag har fått en nära relation med en kollega MEN jag har det inte dåligt hemma. Det logiska är ju annars just det, att man söker något man inte får hemma. För mig var det en attraktion som växte fram i takt med mer och mer kontakt. Ksn man motstå? Ja, men det tar ett tag att komma dit. Tro mig. Jag har tänkt tanken att ha sex på jobbet med honom. Men hos oss har ALLA konferensrum glasväggar. You can not hide anything. Så det är ett bra tips för arbetsgivare.

Sure, vi har ett vilorum. Men det finns inget lås och är så hemskt inrett att det ser ut som ett rum för sista vilan / adjö-rum till någon som dött. Dessutom intill toaletterna. Så det lockar föga.

Så - se till att jobba i en totalt osexig miljö så avstår man ev attraktion naturligt ;)

Jag håller med dig. När jag började läsa här blev jag fullständigt överraskad. Trodde i min enfald att det var ett forum för familjer men istället visade det sig vara ett forum för allehanda fetischer och otrohet.En bra sak är väl kanske att göra det man ska göra på en arbetsplats...Sitt jobb.
Det är det man får betalt för, inte knulla.

"En bra sak är väl kanske att göra det man ska göra på en arbetsplats...Sitt jobb.
Det är det man får betalt för, inte knulla."

Det beror väl på yrket? 

Ingen aning om var i kontorshuset de gjorde det, vill inte veta. Men personalfest och ny kollega gjorde att mitt liv plötsligt kastades omkull.

Du sätter ju fingret på många anledningar att det uppstår "kontorsförälskelse"

Alla vill ha bekräftelse. Alla vill att livet ska var fritt och kul. Normalt spenderar man mer tid på jobbet än i hemmet. Hemmet är en stressig miljö för många.

Lever man i ett förhållande där "livspusslet" och barncurling hamnat i främsta rummet är det inte så kul. Man bekräftar inte varandra. Man växer ifrån varandra värderingsmässigt utan att märka det. M.m.
På jobbet får du vara vuxen, uppskattat och bekräftad i en barnfri miljö. 

Många tycker att man ska undvika situationer, att man ska "lägga band på sig", tänka på barnen och mycket annat. Tvinga in andra människor i ett tankesätt och mönster och skuldbelägga. 
Fungerar det verkligen? Tydligen inte. 

Är det verkligen så illa om man har en kontorsromans? Eller kanske till och med rent fysiskt förhållande med en kollega. 
Jag tror att det ofta är direkta motsatsen. Den stora merparten har en sådan affär vid sidan utan någon lust att lämna sitt förhållande. I det fallet är en partner som känner sig bekräftad en glad och uppmärksam partner.

Sen finns det givetvis många förhållanden som ÄR dåliga. Där folk går och mår dåligt. Stannar kvar för att det är det man ska göra enligt rådande normer och moralister på internet. 
Helt fel som jag ser det. Att gå och sura och vantrivas i ett förhållande slutar extremt sällan väl. Tvärtom. Det leder till arga och bittra människor som är rent usla föräldrar när de sänder ut de signalerna. 
Man tror sig göra barnen en tjänst genom att stanna kvar, kanske till och med "försöka lappa i hop det", men jag anser att det är raka motsatsen. Två föräldrar som skiljs som vänner innan den nedbrytande processen gått för långt och startar ett nytt liv med tillförsikt är tusenfalt bättre.
Man säger att skilsmässor är stressande för barnen. Det är helt sant. Men vilken del i processen är den som sätter djupast spår? Det är när de fortfarande lever ihop, fast med oerhörd friktion. Bråk om småsaker. Stängt kroppsspråk etc. Barnen snappar upp allt. Att leva med pressen att ens största förebilder bråkar och tjafsar, inte visar respekt och närhet är det som sätter störst spår och läggar snitslar för deras utveckling. Som slutar med att de som vuxna stannar för länge i en dålig relation. Cirkeln är sluten. 

(Gällande möjligheter att ha sex på jobbet säger jag bara "where there's a will there's a way". Framför allt kan man ju flytta övningarna till ett annat ställe om man nu sitter i den typ av kontor ni pratar om. 
Personligen har jag alltid varit den som planerar konferenser, kick offs, fester, AW etc. Jag skapar min egen miljö  )

Jag arbetar som chef. Jag upptäckte oförklarligt mycket svinn på en viss vara vid ett par månadsinventeringar i rad. Jag förstod att det var på lagret det försvann/stals och att det därför måste vara personal. Eftersom jag visste att jag inte skulle få tillstånd för kameraövervakning utan att personalen fick veta monterade jag upp en dold kamera. Olagligt! Jag vet det! Visst hittade jag tjuven. Men jag hade ingen aning om att det sexades så friskt bland personalen. Det var länge sen nu och ingen vet fortfarande att jag hade en kamera uppe några veckor. Jag ler för mig själv när jag ser de som hade sex på mitt lager. Två av dem är faktiskt ett par på riktigt i dag med gemensamma barn. Om de bara visste!

Om man misstänker att man är på väg att göra något som ens partner skulle bli välldigt sårad över bör man definitivt fundera över vad man håller på med.

Är man i ett förhållande ska man ta hänsyn till sin partner, även om man har vitt skilda värderingar. Var ärlig, gå inte bakom ryggen på din partner.

Man vet nog på sig rätt väl om man är på väg att göra något som verkligen skulle såra ens partner.

Om man är osäker kan man ju alltid fråga. Det tar inte många sekunder att ringa hem från firmafesten och fråga "Skulle det störa dig om jag knullar med min kollega?"

Sure. 
Hur vet du vad som sårar och inte då? Eller du har kanske aldrig gjort en partner besviken någonsin? Ibland medvetet för att människor är lustdrivna(måste ju inte ha något alls med sex att göra) och ibland omedvetet just för att man inte överträder en outtalad gräns hos partnern. 

Exakt det jag menar. Det är inte svartvitt. Och att försöka göra det svartvitt blir ju bara helt fel. 

Javisst är det en form av kontrakt. Som inbegriper många punkter, inte bara att man ska hålla byxorna på. Fast det är ju där fokus hamnar oftast.
Tycker att det blir väldigt svartvitt resonemang som inte tar hänsyn till de oändliga variabler som finns. 

1. Resonemanget förutsätter att man vill dra sig ur. De flesta vill ju inte det. 
2. Förutsätter just att all tillit försvinner. Det gör den inte så ofta som många vill ha det till. 

En glad partner är väl det man eftersträvar? Det tycker jag ingår i kontraktet. Att partnern känner sig uppmärksammad likaså. 

Det finns nog få par som går in i ett förhållande med exakt samma värderingar gällande något. Inte heller vad som räknas som otrohet följaktligen. 
Att sätta sig ned och definiera det är det nog få som ägnar sig åt?  

Jodå vi har haft många diskussioner och har totalt skilda syn på otrohet.

30% är väl en mer "officiell" siffra. Siffran varierar beroende på källa. En enkät som gjordes av Aftonbladet visade på 50%. Därför skrev jag 30-50%

En intressant detalj är att nyare undersökningar både i Sverige och andra länder visar att otrohet ökat markant hos kvinnor och i vissa länder (bla Sverige) har de gått om männen. Personligen tycker jag inte det är speciellt förvånande eftersom kvinnor inte längre är beroende av männen samt får betydligt fler inviter än män får. Om tillfället gör tjuven så är det kanske logisk att anta att ju fler tillfällen desto fler tjuvar.

Vad som är än mer intressant är att en undersökning från yougov visade att otrogna människor var MER svartsjuka än andra och majoriteten skulle aldrig acceptera att deras partner tog sig samma friheter.

Så att 30% skulle vara ok med otrohet stämmer inte riktigt. Det verkar snarare vara så att man är ok med att själv vara otrogen men fan om om ens partner gör likadant nä då jävlar. ...:)

Dessutom talar själva faktum att man smyger med sin otrohet för att man är väldigt medveten om att det är fel. Varför skulle man smyga med saker man var övertygad om är rätt?

Antar att jag är otydlig? Alternativet är inte smickrande.

Ditt  resonemang bygger på att tilliten försvinner, skrev jag. Och förutsätter att den gör det för alla under samma betingelser. Jag skriver inte att det inte är problematiskt om den gör det. För många par är det inte så. Otrohet, om man nu anser det vara ett svek, kan vara startskottet på att man börjar tala och lära känna varandra på nytt. Precis som många trådar på detta forum vittnar om. 

Min gräns och min tillit är väsensskild från din. Det är den premissen jag utgår ifrån. Du kan tappa tilliten för att en partner hånglar med någon medan jag tycker att det är bra när min partner gör det. Du tappar således tillit under samma betingelser jag inte gör det. 
Någon tycker sexchatt är otrohet, andra inte. Några tycker att det är respektlöst och en typ av otrohet att dansa med andra. Det finns delar av världen där det anses vara otrohet att bli våldtagen. Etc. Jag har givit ett flertal exempel och ser inte hur jag kan bli tydligare. 

Om man räknar in alla typer av referensramar för vad som är otrohet är inte siffran mätbar utan att klargöra premisserna. Om någon frågar dig om du varit otrogen och du inte tycker att sexchatt är otrohet svarar du ju nej på frågan. För en annan som anser att det är otrohet att dansa med någon på firmafesten är det ju ett ja på samma fråga om de gjort det. 
Ingen "undersökning" som länkats har utförts kliniskt från dessa premisser.
Exempelvis: Har du haft "cybersex" - J/N. Anser du att "cybersex" är att vara otrogen - J/N. Etc.

Sedan kan ju någon sitta och gissa och tycka att 30% stämmer ganska bra med den bild de har av världen. Det gör det inte till en korrekt siffra att slänga sig med för det. Och absolut inte något att basera ett resonemang på. 

Det finns ingen klar bild på vad en enskild person anser vara otrohet. Därmed finns det ingen klar bild av när tilliten försvinner. Även om det finns en generell gränsdragning vid samlag finns det olika definitioner av det. Och även om det blivit samlag betyder det inte att tilliten försvinner. Många, i undersökningar, kan acceptera ett knull under vissa förutsättningar men inte en relation på ett mentalt plan. 

Igen: Tillit kan försvinna av många anledningar bortsett otrohet. Det är det vanligaste scenariot. 

I affärsvärlden, eftersom du nämner det, skiljer det sig enormt mycket mellan olika världsdelar och under olika förutsättningar. Ser man det som ett spel där allt är tillåtet ser man det som "well played" om man blir utmanövrerad, ser man det som ett partnerskap med ärlighet som ledord kan man bli krossad mentalt.