Kub+nipt

Jag vill börja med att tacka alla er som delar med sig av era erfarenheter, historier och kunskaper. Det är otroligt tacksamt när man snabbt behöver hjälp.

Jag gör en resa som för mig är unik, enormt smärtsam, lärorik och häftig på många sätt.

Här kommer den:

I november blev jag oplanerat gravid, vid tiden åt jag mini p sedan 1 år tillbaka (och kopparspiral i 1 år innan dess) så förvåningen var stor.

Varken jag eller min sambo ville ha barn (just då) om ens aldrig men när jag befann mig i situationen växte sig en stark främmande magkänsla fram. En abort kändes så oerhört fel i hela mig.

Min sambo ställer då ett ultimatum, ?behåller du det så lämnar jag dig?.

I min värld var min sambo allt, min själsvän för livet utan tvekan. Kärleken vi delade är något man bara upplever en gång i livet.

Vi träffades för 2 år sedan och redan första gången vi sågs visste vi att vi skulle bli gamla och skrynkliga ihop. Nog om oss, ni som vet Ni vet.

Så självklart, även om jag blev enormt besviken och lessen över hans ultimatum, så valde jag honom.

Efter mycket velande fram och tillbaka (från min sida) så bokade vi in mig på en medicinsk abort, jag var då runt vecka 11 så aborten måste göras på sjukhus. Två dagar innan själva aborten fick jag ta en tablett misoprostol och väl på sjukhuset hann jag ta två doser cytotec.

Mitt under aborten i vårt rum berättar min sambo iskallt att han lämnar mig, han drar därifrån, samlar ihop sina saker hemma och flyttar ut.

Jag befinner mig i chock och hela situation är så fruktansvärd och surrealistisk. Drömmer jag? Händer detta? Vadå lämnar mig?

I panik ringer jag på sjuksköterskan och frågar om jag på något sätt kan avbryta aborten, hon talar om för mig att risken för missfall är stor och chansen för missbildningar finns men visst kan jag gå hem och hoppas på det bästa. Vilket jag gjorde.

Dom kommande två veckorna är det värsta jag någonsin (knappt) tagit mig igenom, ovissheten om vad som händer i mig, lever fostret, den enorma sorgen i hjärtat, sveket, förlusten av vad jag trodde var livets stora kärlek.

Mycket mörka tankar.

Två veckor senare var jag på återbesök för ett ultraljud och det visar sig att hjärtat slår som det ska och av vad dom kunde se då såg allt bra ut. Lyckan där och då!!!

Snabbt bokar jag in mig hos mvc och vid tiden för det första besöket är jag redan i vecka 14 (13+5), denna varma empatiska underbara barnmorska jag får träffa blir rörd av min historia.

Jag förklarar att jag är ständigt orolig för fostret och att jag inte har hunnit göra ett kub test (jag blir 36 i år). Hon springer då ut till kontoret och faxar ett brådskande meddelande till sjukhuset där hon vädjar till personalen att ge mig en tid omgående.

Samtidigt som barnmorskan tar blodprover på mig ringer dom från sjukhuset och säger att de har en kub tid till mig redan nästa dag, vilket då var sista dagen för ett sådant test (13+6). Herregud så glad och tacksam jag blev!

Lyckan sprack när sjukhuset ringde mig dagen efter testet och säger att jag behöver komma in för ett ytterligare blodprov (nipt).

Eftersom jag inte är jätte påläst kring detta kunde jag inte riktigt förstå vad hon sa eller vad som var avvikande.

På trisomi 21 fick jag 1:192 och trisomi 13,18 fick jag 1:20000.

I övrigt såg det bra ut på ultraljudet, 2 armar 2 ben, mycket aktivitet osv.

Jag är jätte orolig samtidigt som jag egentligen inte är det. Jag menar, det måste ju vara en riktig kämpe där inne som trots allt lever mot alla odds?!

Kan jag ha gjort kub:et försent? Vad jag har läst så bör man ta blodprovet ett par veckor innan UL vilket jag gjorde dagen innan. Nackspalten var 2.2 och det ska anses som normalt?

Väntetiden låg på tre veckor och i skrivande stund är det drygt en vecka kvar. Känns som en evighet dock.

Finns det någon själ här inne som har gått igenom något liknande?

Är enormt tacksam för era tips, råd, stöd.

Kärlek!