Anonym (NyPåIVF) skrev 2019-04-12 12:05:17 följande:
Hej vi ska nu göra vår första behandling. Är rädd och nervös och det känns inte som det kommer funka. Vi ska göra ett kort protokoll. Har fortfarande inte insett (och accepterat) att just vi ska göra ivf. Känns så stort, det ska ju bara funka hemma.
De flesta är så glada och förväntningsfulla som att detta ska lösa allt men jag känner ingen glädje? Är liksom ingen glädje alls i att behöva utsätta sig för nåt sånt här. När man lidit i några år är det svårt att bara bli en lycklig person helt plötsligt, jag släpar på för mycket sorg från innan?
Tyckte ni andra att det var känslomässigt att gå in i IVF eller var det bara kul och bra och hoppfullt?
Jag kände inte heller någon glädje när vi skulle börja, var sur över att just vi blir drabbade som skulle kunna ge ett barn ett bra hem och liv. Medans de som inte ska ha barn får hur många som helst.
Jag hade heller inga förhoppningar, varför ska det funka nu då...
Det är viktigt att prata med sin sambo, de förstår ju inte hur det känns för oss att gå igenom det hela, ta sprutor på sig själv osv. Nu mådde jag bra under tiden jag tog sprutor, äggolocket gick smärtfritt och fort än fast jag hade många ägg.
Insättningen känns så overkligt, så nära har vi aldrig varit att få ett barn tillsammans.
Dock så fick vi veta på rd 4 att inga ägg klarade dig till frysen så vi trodde inte att det som var insatt heller skulle klara sig. Men just nu är jag i v 8 (7+3). Tidigt ul nästa vecka och hoppas få se ett hjärta!
Glädjen kommer komma än om den känns långt borta just nu! Lycka till och skriv gärna hur det går och hur du mår. Har ni pratat med några runt er? Det kan vara skönt att skriva eller prata med människor som gått igenom samma, som vet hur ledsen man kan vara. Som vet hur jobbigt det är att kliva upp på morgonen och fortsätta sitt vanliga liv än fast allt känns så mörkt...