Stor sorg och ånger efter abort

Åhhh ja jag är i precis samma situation. Blev oplanerat gravid trots p-piller och jag kände bara att jag verkligen inte orkade gå igenom graviditet och bebistid igen. Mådde fruktansvärt illa och var så trött och var helt säker på att abort var rätt beslut för alla. Vi har flera barn tillsammans sedan tidigare och jag inbillade mig att jag även gjorde aborten för deras skull. Min man lät mig välja hur vi skulle göra.

Nu när det gått några veckor, illamåendet och tröttheten är borta och hormonerna har återgått till det normala och jag ÅNGRAR MIG. Förstår ingenting. Hur kan det kännas så annorlunda nu mot då? Har gråtit så mycket och känner mig som världens mest hemska människa. Kan knappt titta på vår minsta tjej utan att få dåligt samvete.. klart hon hade velat bli storasyster, hon hade blivit överlycklig.

Så ja.. jag förstår precis hur du mår :(. Stor kram!

Var det dålig tidpunkt eller är ni färdiga med barn? Kommer ni få fler så kanske det är en tröst att under en graviditet så fastnar heller från barnet i din kropp och senare även i efterkommande barn. Så ett barn du får senare kommer innehålla "bitar" av det sorterade barnet och på så sätt lever det vidare. Är ni färdiga med barn så kommer delar av det att leva vidare i din kropp. Hoppas det är till någon tröst, vet hur jobbigt abort kan vara även när det känns som ett "måste".

Jag gjorde en abort för tre år sedan. Graviditeten upptäcktes ganska sent och jag förstod inte hur långt gången jag var. Jag ville så gärna behålla barnet men min sambo ville det inte, han blev livrädd. Jag stängde av helt och gick på min sambos vilja och aborten utfördes i v 13+5. Jag fick se min lilla, lilla pojke efteråt. Han var helt perfekt, det vackraste jag åstadkommit i livet utan minsta tvekan. Min sambo klarade inte av det, så han gick ut i korridoren under tiden. Han vet inte ens vad det var för kön än idag.

Det har som sagt gått snart tre år sedan den dagen och jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Livet har tappat sin mening och jag kämpar med kärleken till min sambo. Jag förstår hans rädsla och varför han gjorde det val han gjorde, men jag kan inte riktigt förlåta honom för att han låtit mig gå i genom det här. Han visste redan när vi blev tillsammans att jag ville ha barn och kunde ha låtit mig gå redan då om han bara varit ärlig med hur han kände inför fler barn. Han har barn sedan tidigare men brottas med känslan av att inte vara en bra pappa. I mina ögon är han en fantastisk pappa dock.

Jag vet ärligt talat inte hur man går vidare. Jag själv har inga barn, det här var min chans. Nu är jag nog för gammal. Hade jag varit yngre hade jag lämnat, i hopp om att hitta någon med samma dröm om familj som jag. Nu försöker jag att reparera det som skadats och hitta tillbaka till det vi en gång hade. Jag älskar min sambo innerligt egentligen men jag vet inte om skadan blivit för stor. Det känns så tyvärr. Vi mår så dåligt båda två, jag över det barn jag förlorat/övergivit och min sambo över hur mycket han sårat mig.

Jag fyller 40 det här året, så det känns som att det är för sent. Lämnar jag min sambo nu så kanske det resulterar i att jag står helt ensam i stället, men det kanske blir så ändå till slut.. om det inte blir bättre. Jag uppskattar ju ingenting längre. Han kan älska mig hur mycket som helst och visa det på alla sätt han kan, men han har ändå sårat mig på det allra djupaste plan.

Jag har gått hos kurator. Det hjälpte mig att förstå min sambo bättre, trots att han inte var där. Han vägrar gå i terapi, säger att det inte fungerar för honom. Jag tror snarare att han är rädd för det som skulle komma upp till ytan.

Vad skönt att du mår bättre <3 Det är nog lösningen, att prata om känslorna. Jag pratar inte direkt med någon längre. Jag vill inte vara den där som bara ska prata om sina problem hela tiden (det har ju gått så lång tid!) Jag är också rädd för att folk ska döma min sambo och jag är rädd för att folk ska döma mig... vad har jag att vara ledsen för egentligen, jag gjorde ju ett aktivt val. Så kan jag tänka själv ofta, men just då kändes det inte som att jag hade något val. Nu så här i efterhand förstår jag ju att jag hade det och jag är dessutom ganska så säker på att det hade varit det bästa även för min sambo om vi hade behållt barnet. Men tyvärr går det inte att vrida tillbaka klockan hur gärna jag än vill!

Jag klarar inte heller av att ha tyst omkring mig, men här är det verkligen svårt att undvika tystnaden och ensamheten. Det är oftast bara min sambo och jag, eller bara jag hemma, så tomheten blir ofta påtaglig. Hans barn kommer inte hit så ofta numer, men när ?hen? är här så känns det bättre, det blir lite mer liv och rörelse då.

Jag fyller 40 det här året, så det känns som att det är för sent. Lämnar jag min sambo nu så kanske det resulterar i att jag står helt ensam i stället, men det kanske blir så ändå till slut.. om det inte blir bättre. Jag uppskattar ju ingenting längre. Han kan älska mig hur mycket som helst och visa det på alla sätt han kan, men han har ändå sårat mig på det allra djupaste plan.

Jag har gått hos kurator. Det hjälpte mig att förstå min sambo bättre, trots att han inte var där. Han vägrar gå i terapi, säger att det inte fungerar för honom. Jag tror snarare att han är rädd för det som skulle komma upp till ytan.

Vad skönt att du mår bättre <3 Det är nog lösningen, att prata om känslorna. Jag pratar inte direkt med någon längre. Jag vill inte vara den där som bara ska prata om sina problem hela tiden (det har ju gått så lång tid!) Jag är också rädd för att folk ska döma min sambo och jag är rädd för att folk ska döma mig... vad har jag att vara ledsen för egentligen, jag gjorde ju ett aktivt val. Så kan jag tänka själv ofta, men just då kändes det inte som att jag hade något val. Nu så här i efterhand förstår jag ju att jag hade det och jag är dessutom ganska så säker på att det hade varit det bästa även för min sambo om vi hade behållt barnet. Men tyvärr går det inte att vrida tillbaka klockan hur gärna jag än vill!

Jag klarar inte heller av att ha tyst omkring mig, men här är det verkligen svårt att undvika tystnaden och ensamheten. Det är oftast bara min sambo och jag, eller bara jag hemma, så tomheten blir ofta påtaglig. Hans barn kommer inte hit så ofta numer, men när ?hen? är här så känns det bättre, det blir lite mer liv och rörelse då.

Tack för din stöttning <3 Jag kan tänka mig insemination, men jag är så rädd att det inte ska gå vägen. Jag är också rädd för att lämna min sambo, det kommer att såra honom enormt. Det är svårt att såra någon man älskar. Så här har mina tankar gått sedan aborten, men jag kommer ingenstans med dem.

Det är en sorgeprocess man går i genom efter en abort, känslorna kommer i vågor. De mest kaotiska känslorna kommer att lägga sig, eller i alla fall komma mer sällan. Sedan beror det så klart på hur man jobbar med sig själv vad man landar i till slut. Säkert också vad man har för liv, hur mycket det betyder för en. Du går hos kurator skrev du, vad pratar ni om där och vad ger hon för råd? När jag gick hos kurator så var det från min sida samma fråga om och om igen, stanna eller gå och skaffa barn på egen hand. Men det är ju bara jag som kan avgöra. Hon kom även med rådet att hitta något sätt att hjälpa andra barn eller ungdomar, men det är ingen lösning för mig. I slutändan är allt jag vill att få mitt barn tillbaka och det kommer jag aldrig att få..