Får inte kalla mig mamma?!

Det du berättar har jag upplevt och tyckt varit naturligt tidigare, och jag själv blir alldeles varm inombords när mina bonusbarn kallar mig för pappa, eller bonuspappa jag ser mig själv som em bättre förälder så varför skulle inte jag få bli kallad pappa om nu barnen vill kalla mig för det? Ena barnet har även sagt att denne önskar att jag är den riktiga föräldern och att den andra pappan är bonus. Men ändå så är det svårt för barnet att hitta rätt rutin för det, för barnets biologiska pappa säger starkt nej. Så det sägs i smyg och jag upplever att det för barnet känns tabubelagt och skäms trots att barnet hemskt gärna vill kalla mig för pappa. Jag brukar därför uppmuntra att mitt namn används vid tilltal men att även de andra alternativen går bra om det känns rätt för barnet.

Jag tror inte att det är så att det borde förbjudas. Men man bör nog inte heller uppmuntra det med närmare eftertanke. Jag har länge resonerat som du, att det känns tryggt att barnet finner den tilliten till mig som bonusförälder att kalla mig för pappa och att det borde uppmuntras från alla håll och kanter. Men är det verkligen det vi som bonusföräldrar vill?

Du kommer att vara viktig för dina/ditt bonusbarn men du är inte en ny mamma eller pappa och det ska du nog inte heller se dig som. Det är ett känsligt ämne för en biologisk förälder, att någon annan blir kallad för mamma eller pappa av sitt egna barn och det kan även skapa en viss oreda i barnets tankar. Titeln mamma eller pappa tycker jag är reserverad för en förälder som genomgått den där himlastormande blixtförälskelsen till det nyfödda barnet. Den kärleken är obestridbar och växer sig allt starkare liter efter liter av modersmjölk, eller ersättning för den delen. Genom vaknätter och feberfrossor. Genom ordförråd som utvecklas till haranger och stapplande steg som utvecklas till stödhjulslösa cykelturer. Genom tid och åter tid har kärleken till den egna avkomman rotad sig allt djupare att jämförelsen mellan en bonusförälder och bonusbarn faller i sin egen orimlighet.

I det gamla bondesamhället växte barn upp med många vuxna omkring sig och det skapade en trygghet. Det fanns fler att vända sig till när det knep. Det betydde också att det inte automatiskt var den biologiska föräldern som var viktigast för barnet, utan den som såg och bekräftade barnet. Många ur den äldre generationen kan till exempel berätta just att det var en moster eller morbror som betydde mest i deras liv.

Du kan få till den där viktiga relationen med ditt bonusbarn genom att vara deras närmaste vuxna vän. Kanske till och med har du en viktigare roll än mamma eller pappa ju mer barnet växer. Försvara inte användandet av en titel som med bra anledning kan såra barnets riktiga mamma eller pappa oavsett om föräldern är närvarande eller inte. En idiot eller helgon. Och den är absolut inte nödvändig för dig som bonusförälder.